Biologiska museet i Oskarshamn

Besöksmål i Misterhults socken

Misterhults skärgård

Misterhults skärgård är bergig och vegetationen utgörs till stor del av lavtallskog. Där lösa jordlager förekommer, utgörs de merendels av kraftigt svallad morän, vilken har en dålig vattenhållande förmåga, och detta i förening med en låg nederbörd, särskilt sommartid, gör att vegetationen, förutom vid stränderna, är artfattig och domineras av torktåliga arter.
Det maritima inflytandet medför emellertid, att t ex luftfuktigheten är hög även på sommaren, åtminstone nattetid. Det gynnar säkerligen många växter, t ex ormbunkar, bland vilka särskilt lundbräken Dryopteris dilatata spelar en framträdande roll på skären. Det är antagligen också det mildare klimatet som gynnar idegran Taxus baccata i skärgården. Är sensommaren nederbördsrik uppträder ofta en frapperande rik efterblomning under hösten.
I skärgården är sötvattenfuktmarker och kärr ovanliga och därigenom är de växter, som är beroende av permanent tillgång på sötvatten, sällsynta. Småkärr i bergssvackor förekommer dock, men i regel torkar dessa helt ut på sommaren.
På de flesta större öar, särskilt i Misterhults norra skärgård, har åkrar tagits upp, oftast genom dikning av kärr. Öarna betades också, och de sista mjölkkorna försvann i början av 1960-talet. Nu håller åkrarna och betesmarkerna på eller har redan vuxit igen. Under igenväxningsfasen kan de uppvisa en mycket stor blomrikedom, t ex med gullviva Primula veris och korskovall Melampyrum cristatum, innan de övergår till svårframkomlig snårmark.
Artantalet på de öar som har eller har haft äldre, permanent bebyggelse ligger i regel mellan 350 och 400, t ex på Hamnö, Skavdö, Strupö, Vinö, Älö och Örö. Det är så gott som uteslutande på dessa öar som man påträffar förvildade prydnadsväxter eller andra kulturspridda arter, såsom stillfrö Descurainia sophia, vägsenap Sisymbrium officinale, åkerkårel Erysimum cheiranthoides, backskärvfrö Thlaspi caerulescens ssp. caerulescens, rågvallmo Papaver dubium, alpgullregn Laburnum alpinum och harris Cytisus scoparius.

Ekö (6G1j 1b) jämte kringliggande öar utanför Virbo i Misterhults sydligaste skärgård är avsatta som naturreservat. Större delen av Ekö präglas av ett antal parallella, rätt branta bergryggar som löper ut i uddar på öns östra sida. Vegetationen på ryggarna är mycket sparsam med tallar och enbuskar. Bara få örter och gräs klarar sig i klippskrevorna, t ex bergsyra Rumex acetosella, vårspärgel Spergula morisonii, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, vårbrodd Anthoxanthum odoratum och bergven Agrostis vinealis. Mellan ryggarna består skogen mest av ek, men inslaget av gran är stort på många håll. Många granar har nått sådan ålder, att de dukat under och fallit omkull, och ger nu många delar av ön karaktär av urskog.
På öns västra del intar en ganska artfattig ekskog den blockiga och kraftigt ursvallade moränen. I fältskiktet dominerar gräs som kruståtel Deschampsia flexuosa men även rödven Agrostis capillaris, rödsvingel Festuca rubra, lundgröe Poa nemoralis, hässlebrodd Milium effusum och piprör Calamagrostis arundinacea är vanliga här. På ej så få ställen dominerar i stället lundslok Melica uniflora, vilket tyder på bättre markegenskaper. Örterna är inte så många, mest ängskovall Melampyrum pratense, stor blåklocka Campanula persicifolia och liljekonvalj Convallaria majalis.
På öns centrala del är terrängen mer storblockig och floran har här berikats med ett inslag av olika lundväxter. Vanliga är ett antal arter, som man eljest inte så ofta möter i skärgården, nämligen blåsippa Hepatica nobilis, tandrot Cardamine bulbifera, vippärt Lathyrus niger, myska Galium odoratum och lundslok Melica uniflora. I trädskiktet förekommer även lind och särskilt på blocken under dem växer glansnäva Geranium lucidum.
Som så många andra öar har Ekö tidigare betats. I början på 1900-talet uppgavs att den lämnade bete åt 35 ungnöt under fyra månader. Ängsbruk på Ekö finns belagt långt tidigare. I ett fatebursregister för Virbo 1555 omnämns Ekö äng och 1559 redovisas att tre lass hö bärgats från Ekö. Flera små ängar på ön har intill sen tid slagits, inpå 1970-talet genom Döderhults Naturskyddsförenings försorg. De håller nu på att växa igen, men kvar finns ännu många arter, som minner om den tid, då torrängarna hävdades, t ex backglim Silene nutans, backnejlika Dianthus deltoides, brudbröd Filipendula vulgaris, gullviva Primula veris, ljus solvända Helianthemum nummularium ssp. nummularium och prästkrage Leucanthemum vulgare.
Stränderna utgörs till största delen av ganska branta klippstränder, men flackare stränder med små strandängspartier finns också.
Liksom på många andra öar i Misterhults skärgård förekommer strandmynta Mentha aquatica var. litoralis och hampflockel Eupatorium cannabinum mycket rikligt vid stränderna, och i vattenbrynet på blockiga stränder på öns östra del påträffas skörbjuggsört Cochlearia officinalis ehuru mera sparsamt. I grundare vikar med mjuka bottnar på öns insida växer förutom havsnajas Najas marina de i innerskärgården allestädes vanliga vattenväxterna vitstjälksmöja Ranunculus peltatus ssp. baudotii, axslinga Myriophyllum spicatum och ålnate Potamogeton perfoliatus.

Södra Idtullen (6H4a 1e) utgör ett exempel på hur varierande vegetationen kan vara även på ett mindre skär. Större delen är storblockig med snår vari ett rikt bestånd av idegran Taxus baccata ingår. I snåren växer bl a bergkårel Erysimum strictum, getapel Rhamnus cathartica och glansnäva Geranium lucidum, medan kråkbär Empetrum nigrum ssp. nigrum och backtrift Armeria maritima ssp. elongata uppträder på hällmarken i öster. Toppfrossört Scutellaria hastifolia växer här och där bland höga örter på blockstranden.

Dact sam Kring Stora Grönö (6H4a 3c7i), som nu hänger samman med fastlandet, finns vidsträckta naturbetesmarker. De ligger till stor del insprängda mellan hällar och bergsryggar i ett landskapsmässigt mycket tilltalande område. Bland arter som förekommer här kan nämnas bergbräsma Cardamine hirsuta, lunddraba Draba muralis, vit fetknopp Sedum album, Adam och Eva Dactylorhiza sambucina samt knölgröe Poa bulbosa.

Ängö (6H5b 0b) har aldrig varit uppodlad, vilket är ovanligt för en så pass stor ö. Att den däremot utnyttjats för bete skvallrar namnet Mjölkstället på öns västra sida om. På Ängö finns artrika torrängar med backnejlika Dianthus deltoides, mandelblomma Saxifraga granulata, brudbröd Filipendula vulgaris, vårvicker Vicia lathyroides, ljus solvända Helianthemum nummularium ssp. nummularium, jungfrulin Polygala vulgaris, vildlin Linum catharticum, gullviva Primula veris och kungsmynta Origanum vulgare. På insprängda berghällar växer stor fetknopp Sedum rupestre, vit fetknopp S. album och klofibbla Crepis tectorum. Invid stränderna uppträder korskovall Melampyrum cristatum mycket rikligt i både sin gula och röda färgform. På själva strandängspartierna växer bla knutnarv Sagina nodosa, klöverärt Tetragonolobus maritimus och rödsäv Blysmus rufus. Strandveronika Veronica longifolia har sin sydligaste förekomst i kommunen här samt på det intilliggande Brunnskär.

På Snuggö är vegetationen lundartad på den södra udden (6H5a 3d). Sådana partier är ganska ovanliga i skärgården och här finner man rödblära Silene dioica, blåsippa Hepatica nobilis, tandrot Cardamine bulbifera, vippärt Lathyrus niger, spenört Laserpitium latifolium, myska Galium odoratum, vispstarr Carex digitata, hässlebrodd Milium effusum och lundslok Melica uniflora. Även arter representativa för torrbackar uppträder, t ex backglim Silene nutans, brudbröd Filipendula vulgaris, blodnäva Geranium sanguineum, korskovall Melampyrum cristatum och långstarr Carex divulsa ssp. leersii.

Vinö (6H5a 1c) är till största delen uppbyggd av kvartsit. Öns norra del täcks av grusavlagringar och på dem uppträder, särskilt i anslutning till fiskebyn, rätt stora torrängar. Det mest frapperande inslaget där, i synnerhet på försommaren, är mängden av Adam och Eva Dactylorhiza latifolia. I övrigt förekommer mycket rikligt med tjärblomster Lychnis viscaria, backtimjan Thymus serpyllum och blåmunkar Jasione montana. Söder om byn finns ännu en liten torräng där backsippa Pulsatilla vulgaris växer i helt få exemplar. Vid sjöbodarna kan man se paddfot Asperugo procumbens klänga intill väggarna och i de igenväxande åkrarna i norr är sträv nejlikrot Geum hispidum vanlig. Kvartsitbergen på öns mitt är bevuxna med lavtallskog, präglad av underlagets näringsfattigdom.

oroek Örö (6H6b 3c), i nordöstra delen av Misterhults skärgård, täcks av morän och fina sediment. Ön är särpräglad genom att vara bevuxen med lövskog i en annars talldominerad skärgård. Artantalet, som uppgår till drygt 450, är större än på någon annan ö i Misterhults skärgård. Ek är det vanligaste trädslaget i lövskogen, men där ingår också asp, glasbjörk, klibbal, rönn och oxel samt enstaka idegranar. I lövskogen, som är ganska fuktig och mullrik domineras stora ytor av rostbjörnbär Rubus pedemontanus. Igenväxningen har gått ganska långt och särskilt äldre, grova träd är i dålig kondition, vilket bildens ek med en brösthöjdsomkrets på 335 cm visar. I skogen växer även rödblära Silene dioica, vitsippa Anemone nemorosa, natt och dag Melampyrum nemorosum samt liljekonvalj Convallaria majalis i sällsynt stora mängder. Därjämte uppträder ängsruta Thalictrum flavum, tandrot Cardamine bulbifera, stenbär Rubus saxatilis, humleblomster Geum rivale och olvon Viburnum opulus.

På Skallknabben, som skiljs från Örös östra del genom ett sprängt sund, har hönsbär Cornus suecica sin sydligaste ostkustlokal. Här uppträdde också strandkål Crambe maritima under senare delen av 1980-talet.

Intill byn finns ängar som slås i landskapsvårdande syfte. De är mycket blomsterrika och på den västra ängen förekommer tjärblomster Viscaria vulgaris, backnejlika Dianthus deltoides, gullviva Primula veris, ljus solvända Helianthemum nummularium ssp. nummularium, blodnäva Geranium sanguineum, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, vitmåra Galium boreale, natt och dag Melampyrum nemorosum, korskovall M. cristatum och höskallra Rhinanthus angustifolius. Hartmansstarr Carex hartmanii uppträder sparsamt i lövbryn på öns västra del och har här sin enda växtplats inom kommunen.

På nordvästra sidan av Örö finns en strandäng med kärrvial Lathyrus palustris klängande bland de höga örterna. Det är kommunens enda kända skärgårdsförekomst för arten. Här återfinns också klöverärt Tetragonolobus maritimus och strandsnärja Cuscuta europaea ssp. halophyta, två arter som eljest inte är så vanliga i Misterhults norra skärgård.

Bland vår digitala litteratur finns en skildring av en utflykt till Örö 1867.

Kring sjön Götemaren

Götemaren är en relativt stor klarvattensjö öster om Misterhult. Den ligger endast 1 m över havets yta trots att dess utlopp är ca 5 km långt. Sjön är näringsfattig, och det finns inte mycket bebyggelse i närheten av stränderna förutom vid Sandvik i söder, där också en liten badplats anlagts i anslutning till sandavlagringarna från Gässhultsåsen. Sjön omges i öster och sydost av en moränfattig granitplatå och sjöbotten är i anslutning till den jämn och grund, medan sjöns västra del är djupare, ned till ca 15 m.
Terrängen kring sjön är till största delen karg och bergig. De uppodlade områdena är relativt små, och återfinns t ex vid Vällehorva, Götebo, Koppramåla och Djurvadsnäs. Gässhultsåsen är en biås till Misterhultsåsen och framgår väster om sjön mellan Vällehorva och Gässhult. Även öster om sjön finns en mindre ås mellan Koppramåla och Kråkemåla.
Gotemaren Längs Götemarens stränder (6G4j 3c) finns höga men ej särskilt täta vassar av säv Schoenoplectus lacustris och vass Phragmites australis, och flytande på vattnet ser man förutom näckrosor blad av sköldmöja Ranunculus peltatus ssp. peltatus, gäddnate Potamogeton natans och flotagräs Sparganium gramineum. I strandkanten och på sjöbotten växer styvt braxengräs Isoëtes lacustris, strandranunkel Ranunculus reptans och notblomster Lobelia dortmanna.
Söder om Götebo (6G4j 2b7e), nära sjöns västra strand, breder Gässhultsåsen ut sig till sandiga, småkulliga fält. De delar, som ej är uppodlade eller skogklädda, håller tyvärr i stor utsträckning på att växa igen, men intas delvis ännu av vackra torrängar med bl a axveronika Veronica spicata och väddklint Centaurea scabiosa. På åkerrenar och vägkanter några hundra meter söder om Götebo finns kommunens enda förekomst av grådådra Alyssum alyssoides (senast sedd 1995). Litet längre söderut på en vägskärning nära Sandvik växer parkgröe Poa chaixii.
Väster om Koppramåla göl (6G4j 4c7f) och på sluttningen ned mot Götemarens norra strand återfinns lundartade partier insprängda mellan bergryggar och granplanterade åkrar. I trädskiktet dominerar ek och asp. Bland buskarna märks hassel Corylus avellana, berberis Berberis vulgaris, rundhagtorn Crataegus laevigata och skogstry Lonicera xylosteum. Lundpartierna är rika på örter som backsmörblomma Ranunculus polyanthemos, majsmörblommor R. auricomus agg., tandrot Cardamine bulbifera, lundbräsma C. impatiens, småborre Agrimonia eupatoria, vårärt Lathyrus vernus, vippärt L. niger, sårläka Sanicula europaea och stinksyska Stachys sylvatica. I tidigare betade, mer öppna partier växer Adam och Eva Dactylorhiza sambucina samt långstarr Carex divulsa. Många arter av bredbladiga gräs som strävlosta Bromus benekenii, lundelm Elymus caninus, lundslok Melica uniflora, hässlebrodd Milium effusum och lundskafting Brachypodium sylvaticum finns insprängda här och där men merendels i små bestånd. Vid utloppsdiket från gölen växer bäckveronika Veronica beccabunga och rankstarr Carex elongata.
Längs vägen strax öster om Koppramåla (6g4j 4c4j) finns torrängar med backnejlika Dianthus deltoides, mandelblomma Saxifraga granulata, vårvicker Vicia lathyroides, duvnäva Geranium columbinum, ljus solvända Helianthemum nummularium ssp. nummularium, axveronika Veronica spicata och kungsmynta Origanum vulgare. På sandiga vägkanter uppträder mjukdån Galeopsis ladanum.
Woodsia Vid Sandhorva torpgrund (6G4j 4d3a) står några större hästkastanjer Aesculus hippocastanum kvar vid vägen, och på den övergivna tomtmarken växer ännu kaukasiskt fetblad Phedimus spurius, vårtörel Euphorbia cyparissias, syren Syringa vulgaris, vintergröna Vinca minor, snöbär Symphoricarpos albus var. laevigatus, pärlhyacint Muscari botryoides, snödroppar Galanthus nivalis och påsklilja Narcissus pseudonarcissus. På en bergvägg norr om vägen vid ödetorpet växer såväl hällebräken Woodsia ilvensis som gaffelbräken Asplenium septentrionale, svartbräken A. trichomanes och hybriden mellan de båda sistnämnda.

Våtmarksområden kring Baggetorp

Området kring Baggetorp mellan Kristdala och Fårbo har en svårvittrad bergrund och är därför till största delen artfattigt och utmärks av mager barrskog, särskilt tallskogar. Mellan Baggetorp och Kristdala finns flera sänkta sjöar. Kommunens största sammanhängande myrområde ligger i ett fornsjöområde mellan Baggetorpskvarn och Gutsjön.

Vid det avsnitt av Virån, som tidigare utgjorde damm till kvarnen Sulegångskvarn (6G2h 2c2a), finns en artrik strand- och vattenvegetation med spikblad Hydrocotyle vulgaris, sprängört Cicuta virosa, äkta förgätmigej Myosotis scorpioides, grovnate Potamogeton lucens, blomvass Butomus umbellatus, stor igelknopp Sparganium erectum ssp. microcarpum och smalkaveldun Typha angustifolia. På hällmarker och torra slänter norr om ån förekommer blodnäva Geranium sanguineum.

Ösjökärr (6G2g 1b8i) utgör tillsammans med Kärrsjöarna ett våtmarkskomplex, där öppna kärr bildar en mosaik med skogsklädda holmar och där sumpskogar och en skvattramtallmosse gränsar intill fastmarken. I det stora sammanhängande myrområdet finns kärr som består dels av helt öppna vitmossemattor, dels av partier med välutvecklat fältskikt och med enstaka träd och buskar. Vanliga arter är rundsileshår Drosera rotundifolia, dybläddra Utricularia intermedia, tranbär Vaccinium oxycoccus, vattenklöver Menyanthes trifoliata och flaskstarr Carex rostrata. Mera sparsamt förekommer vitag Rhynchospora alba. På några ställen är vegetationen rikare med inslag av brunmossor. I närheten av klarvattnet i kärrets södra del växer myggblomster Hammarbya paludosa.

En av de sänkta sjöarna mellan Baggetorp och Kristdala är Gutsjön (6G2g 3b1d), en bevuxen sjö. Sjöns fria vattenyta omges helt av täta och höga vassar.

Området kring Stora och Lilla Grytsjön (6G2h 4d) utgörs av en mosaik av skog, våtmarker och sjöar och har upptagits i naturvårdsplanen huvudsakligen på grund av sitt ornitologiska värde.

På gungflyet kring Kattgölen (6G2g 2d2c) växer rundsileshår Drosera rotundifolia, storsileshår D. anglica, hjortron Rubus chamaemorus, rosling Andromeda polifolia, tranbär Vaccinium oxycoccos, odon V. uliginosum, dvärgbläddra Utricularia minor, vitag Rhynchospora alba, dystarr Carex limosa samt trådstarr C. lasiocarpa. Vid gölkanten finns även enstaka tuvor av bunkestarr C. elata.

Rögöl (6G2h 1a7g) är en myrgöl med rundsileshår Drosera rotundifolia, vita näckrosor Nymphaea alba, rosling Andromeda polifolia, tranbär Vaccinium oxycoccos, odon V. uliginosum, skvattram Rhododendron tomentosum, dvärgbläddra Utricularia minor, gäddnate Potamogeton natans, vitag Rhynchospora alba, dystarr Carex limosa och trådstarr C. lasiocarpa.

Vid Egelgöl (6G2h 1c2a) förekommer rundsileshår Drosera rotundifolia, tranbär Vaccinium oxycoccos, odon V. uliginosum, gäddnate Potamogeton natans, vitag Rhynchospora alba, dystarr Carex limosa och bunkestarr C. elata.

Lommegöl (6G3g 1a4h) är en myrgöl som troligen är påverkad av näringsrikt vatten från omgivande betesmark. Längs gölens stränder förekommer de vid myrgölar vanliga arterna rundsileshår Drosera rotundifolia, tranbär Vaccinium oxycoccos och bunkestarr Carex elata men därutöver även slokstarr C. pseudocyperus.

Biologiska sällskapet i Oskarshamn

Sidan uppdaterad 2016-11-26