Podsol är en jordmånstyp där mineralvittringen nära markytan åtföljs av en nedtransport av vittringsprodukterna till djupare lager. Jordmånen känns igen på att marken är tydligt skiktad med bl a ett distinkt organiskt skikt följt av en urlakningshorisont. Podsol är den vanligaste jordmånen i Sverige och täcker ca två tredjedelar av fastmarken.
Överst bildar de döda växtlämningarna ett förnaskikt, som nedåt övergår i en alltmer sammanpackad råhumushorisont, vilken är kemiskt sur av olika organiska syror.
Råhumusen är skarpt avgränsad från den underliggande blekjordshorisonten. Denna påverkas av det nedsipprande sura markvattnet så att de flesta slags mineralkorn (biotit, fältspat) så småningom upplöses, vittrar. Kvartskornen förblir emellertid opåverkade, varigenom blekjorden får sin ljusa färg.
Under blekjorden vidtar en rostjordshorisont, som är kraftigt mörkfärgad i sin övre del. Den mörka färgen orsakas av humusämnen och järnföreningar, vilka fälls ut i störst mängd närmast blekjorden. De flesta andra lösliga föreningar, bl a viktiga växtnäringsämnen, transporteras vidare ned till grundvattnet.
Rostjorden har ofta en mäktighet på en halv till en meter varefter den övergår i det av markvittringsprocesserna i stort sett oförändrade underlaget.
Podsol bildas framför allt i områden med svalt klimat och låg avdunstning. Ett vattenöverskottet som sipprar ned genom marken är nämligen en förutsättning för den urlakningsprocess som leder till podsolbildning. Genom att växtnäringsämnen transporteras nedåt i marken blir vegetationen på podsoler lågproduktiv och artfattig.
Bilden visar podsolerad jord vid Aneboda, väster om Växjö. Överst förna av granbarr och råhumuslager. Därefter en blekjordshorisont följd av en utdragen rostjordshorisont.