Biologiska museet i Oskarshamn

Besöksmål i Döderhults socken

Applerum och Bytshäll

Vid Applerum (5G8h 2d5h) rinner Lagmanskvarnsån, i sitt nedre lopp kallad Applerumsån, ut i Smältevik. Ån omges strax före sitt utlopp av alskog med inslag av olvon Viburnum opulus, hultbräken Phegopteris connectilis och rödblära Silene dioica. I ån växer vattenmärke Sium latifolium och stor igelknopp Sparganium erectum ssp. microcarpum.

En av de få betade havsstrandängarna inom kommunen finns vid Bytshäll mellan åns utflöde och den östra sidan av Smältevik. Strandängens läge inne i den djupa viken gör, att bara få verkliga havsstrandarter uppträder. På de betade delarna dominerar blåsäv Schoenoplectus tabernaemontani och vass Phragmites australis. Båda arterna är här lågvuxna och i synnerhet vassen är spenslig på grund av betet, medan den blir mycket högvuxen på de delar som djuren inte når. Andra vanliga arter är kärrsälting Triglochin palustris, havssälting T. maritima, ryltåg Juncus articulatus, krypven Agrostis stolonifera och särskilt på dyiga ställen kan man finna norskstarr Carex mackenziei.

En naturbetesmark med hällar, snår och husgrunder ansluter till havsstrandängens innersta del. Karakteristiska arter är sandnarv Arenaria serpyllifolia, tuvknavel Scleranthus annuus ssp. polycarpos, vårarv Cerastium semdidecandrum, knölsmörblomma Ranunculus bulbosus, mandelblomma Saxifraga granulata, jordklöver Trifolium campestre, vårvicker Vicia lathyroides, brokförgätmigej Myosotis discolor, backlök Allium oleraceum och sandlök A. vineale. Bland gräsen är knölgröe Poa bulbosa påfallande ymnig på ej alltför extremt torr mark medan vårtåtel Aira praecox förhärskar på hällarnas tunna jordtäcke intill omgivande tallskog. Det finns också påfallande många berberisbuskar Berberis vulgaris här.

Djupeträsk

Döderhultsdalen sträcker sig från Djupeträsk i nästan rakt östlig riktning mot kusten. Dalens norra sida utgörs av en förkastningsbrant och är därför ganska skarpt markerad. Dalgången uppvisar en mycket tilltalande landskapsbild med lövskog, åkrar, åkerholmar och torrbackar särskilt vid Djupeträsk och från Rostorp över Döderhults kyrka till Fredriksberg.

Djupeträsk

Den välbevarade byn Djupeträsk ligger vackert i en sluttning mot Djupeträskesjön. Sjön utfyller de djupaste delarna av en sprickdal, som här har sina mest markerade branter nordost och sydost om sjön. Byn omges av marker med odlingsrösen, trägärdsgårdar och hamlade träd. Terrängen är småkuperad med omväxlande vegetation och tilltalande landskapsbild. Största delen av området intas av en kuperad, ovanligt vacker björkhage. Dessutom finns andra betesmarker, åkrar, bergknallar, lövdungar, lundartade partier och bäckkärr. En björkhage väster om byn med en liten fuktäng i mitten tas upp av ängs- och hagmarksinventeringen. Det är dock ett väsentligt större område än den hagen, som är skyddsvärt. Hela området kring Djupeträsk mellan de två nästan parallella vägarna mot Fredriksfors respektive Dövestad hyser ett värdefullt kulturlandskap och är väl värt att hävdas i hela sin utsträckning. Vägen mellan Djupeträsk och Fredriksfors är en av de få vägar i trakten som av vägverket (1994) har bedömts ha ett mycket högt bevarandevärde.

Hagarna är mestadels ganska torra med mandelblomma Saxifraga granulata, sammetsdaggkåpa Alchemilla glaucescens, gullviva Primula veris, jungfrulin Polygala vulgaris, blåsuga Ajuga pyramidalis, kattfot Antennaria dioica, sommarfibbla Leontodon hispidus och nattviol Platanthera bifolia. Längs fuktstråken växer gökblomster Lychnis flos-cuculi, källarv Stellaria alsine, kabbleka Caltha palustris, humleblomster Geum rivale och äkta förgätmigej Myosotis scorpioides.

Ovanför branten norr om byn och även i anslutning till hagen förekommer torrängar med snår av främst slån Prunus spinosa, stenros Rosa canina och hartsros R. mollis. På den rätt tunna jorden växer vitknavel Scleranthus perennis, knölsmörblomma Ranunculus bulbosus, lunddraba Draba muralis, lundtrav Arabis hirsuta, grå småfingerört Potentilla subarenaria, backsmultron Fragaria viridis, brudbröd Filipendula vulgaris, duvnäva Geranium columbinum och vårklynne Valerianella locusta. I bergplatåns och brantens klippsprickor har gaffelbräken Asplenium septentrionale, svartbräken A. trichomanes och även hybriden mellan dem påträffats.

Själva branterna har en rik lundflora med arter som blåsippa Hepatica nobilis, tandrot Cardamine bulbifera, vårärt Lathyrus vernus, vätteros Lathraea squamaria, långstarr Carex divulsa och lundslok Melica uniflora.

Vid Djupeträskesjöns sydöstra del har ett mindre område i den branta sluttningen ned mot sjön avsatts som kommunalt naturvårdsområde. Det intas av gammal barrskog med mäktiga granar och tallar. Fältskiktet är sparsamt med mest kruståtel Avenella flexuosa och glest ris av blåbär Vaccinium myrtillus och lingon V. vitis-idaea.

Runnö

Den stora ön Runnö ligger ytterst i Påskallaviks skärgård, cirka en mil söder om Oskarshamn och strax norr om Emåns utlopp. Här, i sydligaste delen av Döderhults socken, går en distinkt skiljelinje mellan den flacka moränskärgården i söder och klippskärgården i norr.

Berggrunden på Runnö består av kambrisk sandsten, som är mycket svårvittrad och näringsfattig. Runnö och Furö, som ligger en mil åt NNO är de enda öar vid svenska kusten, där sandstenen går i dagen. Vid Runnös västra strand finns öns mäktigaste moränavlagringar, och det är här som bebyggelsen ligger. Huvuddelen av den tidigare odlade marken återfinns likaså i väster, men smååkrar har funnits spridda över en stor del av ön, liksom på Slobb, Runnös nordöstra udde.

Bebyggelse. Runnö omnämns första gången i en seglingsbeskrivning från omkring år 1300. Bebyggelselämningar, antagligen fiskebodar från medeltiden finns innanför Långgloviken i norr. Omkring 1540 har gårdarna på Runnö genom arv övergått till Gustav Vasa för att under följande dryga 200 år växla mellan att vara donerade, fungera som lotshemman eller kronohemman. År 1769 såldes gårdarna till skattehemman och har sedan dess varit i enskild ägo.

Bland öarna i Döderhults skärgård är det bara Runnö som har fast bebyggelse intill allra senaste tid. Som mest fanns här närmare 100 invånare under slutet av 1800-talet. Jordbruket och djurhållningen upphörde i stort sett under 1950-talet, även om några kor och en häst fanns kvar ännu något årtionde därefter. Därefter har en del av markerna betats av får.

På Runnö finns tio gårdar, fördelade på två byklasar, Sörgården och Norrgården. Det har funnits en väderkvarn för vardera byhalvan. Södra byns kvarn, en holkkvarn med stenarna i en fast underdel, flyttades omkring 1875 till Kvarnholmen där den ännu står kvar.

Vegetation. Gårdarna är oskiftade och vackert belägna på mager, torr mark som sluttar mot väster. På den öppna gräsmarken kring bebyggelsen märks backglim Silene nutans, backtrift Armeria maritima ssp. elongata, liten blåklocka Campanula rotundifolia, rotfibbla Hypochoeris radicata, kruståtel Avenella flexuosa och rödven Agrostis capillaris. Oskarshamnsbjörnbär Rubus muenteri växer rikligt i torrbackarna kring gårdarna. Spridda över ön finns många övergivna åkrar, där lentåtel Holcus mollis utgör ett karakteristiskt inslag under igenväxningsfasen.

Största delen av ön intas av hällmarkstallskog med en artfattig markvegetation av blåbär Vaccinium myrtillus, lingon V. vitis-idaea och kruståtel Avenella flexuosa. På stora ytor kan dock även dessa arter saknas och hällarna enbart täckas av renlavar Cladina och islandslav Cetraria islandica samt med kuddar av blåmossa Leucobryum glaucum. Tallskogen har på dåligt dränerat underlag vitmossor Sphagnum i bottenskiktet och bland risen dominerar skvattram Rhododendron tomentosum. Framför allt längs stigar på öns inre del uppträder borsttåg Juncus squarrosus och linnea Linnaea borealis är inte ovanlig. Sandstenshällarna ligger helt plana på många ställen på öns centrala del och detta område har ofta liknats vid Ölands alvar. Floran på detta sandstensalvar är mycket fattig och består mest av mossor och lavar, medan tallarna bara får fäste i sprickbildningarna. Berggrundens beskaffenhet gör, att marken är dåligt dränerad och fattigkärr bildas redan i obetydliga svackor eller genom att humus och mineraljord, som ligger i strängar, dämmer upp vatten. Dessa kärr har en ytlig likhet med vätarna på Ölands alvar genom att de torkar ut lika lätt som de. Artsammansättningen är givetvis en helt annan och de innehåller bara några få fattigkärrsarter som rundsileshår Drosera rotundifolia och ängsull Eriophorum angustifolium.

Stränderna mot sydost består av flacka hällar, som löper ut i havet. På strändernas fuktigare gräsklädda delar växer smultronklöver Trifolium fragiferum, klöverärt Tetragonolobus maritimus, käringtand Lotus corniculatus, kustarun Centaurium littorale ssp. littorale och mera sparsamt strandkämpar Plantago coronopus. På hällarna ses dessutom vit fetknopp Sedum album omväxlande med kraftiga kuddar av gul fetknopp S. acre. Där jordtäcket är litet kraftigare tillkommer backglim Silene nutans, strandgyllen Barbarea stricta, sandkrassing Teesdalia nudicaulis, blåhallon Rubus caesius, backtrift Armeria maritima ssp. elongata, hundtunga Cynoglossum officinale, besksöta Solanum dulcamara, sandlök Allium vineale och strandråg Leymus arenarius. Klibbglim Silene viscosa brukar regelbundet uppträda på hällarna både här och längs inloppet till Långglo på öns norra sida. Tångvallarna har en yppig vegetation av mållor, t ex svinmålla Chenopodium album, spjutmålla Atriplex prostrata och strandmålla A. littoralis. Särskilt där vallarna dämmer upp sötvattenutflöden kan man finna källört Montia fontana.

Det finns cirka 430 olika arter av kärlväxter noterade från Runnö, vilka har sammanfattats i en förteckning.

Litteratur

Granlund, J. 1958: Runnö i Kalmarsund, en skärgårdsös omvandling. Stranda 31–32: 3–113.
Norell, T. 1987: Öliv – en skildring av livet på Runnö. Oskarshamns kulturnämnd.

Biologiska sällskapet i Oskarshamn

Sidan uppdaterad 2016-11-26