| Biologiska museet i Oskarshamn |
Al Alnus glutinosa
Alen trivs på näringsrik, våt eller fuktig mark i kärr och sumpskogar, vid stränderna av bäckar, åar och sjöar samt vid diken och dammar. Alen blir inte särskilt gammal men föryngrar sig genom stubbskott, varvid de karaktäristiska alsocklarna uppstår.
Alen lever tillsammans med en svamp, som bildar stora knölar på rötterna och kan tillgodogöra sig luftens kväve. Därför behöver den inte som andra lövträd samla upp bladens klorofyll i rotsystemet innan vintern kommer utan fäller bladen gröna.
Det röda alträet är mycket formbart och spricker inte då det torkar. Till träskor är det lätta träet idealiskt. Till bordskivor anses alrot vara särskilt vacker.
Alm Ulmus glabra
Alm blommar på bar kvist tidigt på våren. De vingade fröna sprids av vinden redan i maj. Almens blad är näringsrika och förmultnar snabbare än något annat trädslags. Redan någon vecka efter lövfällningen har de brutits ned av mikroorganismer.
Trädet växer på näringsrik mark, mest som inblandning i lövskog tillsammans med ek, lind och hassel. Almar har dessutom ofta planterats i närheten av bebyggelse.
Almsjukan har angripit och dödat många träd under de senaste årtiondena. Sjukdomen orsakas av en mikrosvamp, som sprids med insekter.
Ask Fraxinus excelsior
Asken är det av våra inhemska träd som senast lövas och tidigast fäller sina blad.
Trädet växer mest inblandat i ädellövskogar och andra blandskogar.
Många av våra askbestånd är ursprungligen planterade. Askens torkade löv gav ett vinterfoder, som tidigare var av stor betydelse. För att öka skördarna och för att skapa mera ljus i ängarna beskars, hamlades, trädkronorna. Sådana hamlade askar påträffas fortfarande ganska ofta.
I gammal tid hölls asken för helig och under asatiden utsågs en ask, Yggdrasil, till själva världsträdet. Den förste mannen som gudarna skapade fick namnet Ask. I södra Sverige levde länge föreställningen kvar, att asken beboddes av kvinnliga trädandar.
Asp Populus tremula
Asp är ljusälskande och växer gärna i bryn och bergbranter. Aspen är ett pionjärträd vars fröplantor snabbt slår upp i täta bestånd på igenlagda åkrar ochvägslänter. Då äldre aspar avverkats blir rotskotten särskilt talrika.
Man är numera aktsam om aspbestånden, eftersom inget annat träd näst eken hyser så många värdefulla svampar, lavar, mossor och insekter som aspen. Trädet spelar också stor roll för hackspettar och andra hålbyggande fåglar.
Att asplöven nästan alltid darrar beror på att skaften är starkt tillplattade, så att den svagaste vind får bladen att svänga fram och tillbaka.
Bok Fagus sylvatica
Bok är vildväxande upp till mellersta Småland men påträffas förvildad längre norrut. Bokollonen är fettrika och välsmakande och begärliga för många djur. Det är säkerligen med deras hjälp som bok har spridits ut från de planterade träden här i parken till åtskilliga ställen i skogarna omkring.
Bokträet har ett mycket högt bränslevärde. Det är gul- eller rödaktigt, tungt och slitstarkt. I vår tid framställs så skilda produkter som parkettgolv, kontorsmöbler och glasspinnar av bok.
Ek Quercus robur
Verkliga ekskogar förekommer särskilt i östra Småland, men vanligare är att trädet bildar dungar eller uppträder enstaka i löv- eller blandskogar.
För det lägre växt- och djurlivet är eken det viktigaste trädet i Sverige. Ett tusental arter är beroende av eken. Av dessa är en stor mängd hotade, t ex många trädsvampar samt skalbaggar som ekoxe och läderbagge.
Skogsduva, ugglor, fladdermöss och den numera sällsynta bålgetingen utnyttjar gärna ihåliga ekar för bobygge eller övervintring.
Vissa år kaläts ekarna inom stora områden av ekvecklarens larver.
Hassel Corylus avellana
Hasseln växer mest på näringsrik mark där den kan bilda rena bestånd, hässlen. Den odlas ofta i trädgårdar och parker, förr för nötternas skull, nu mest som prydnad.Nötterna innehåller upp till 60% fett och är mycket vitaminrika.
Gamla och grova hasselbuskar är viktiga för många lavar och svampar. De utnyttjas också av skalbaggar och andra lägre djur, som i sin tur blir föda åt t ex den mindre hackspetten.
Hängask Fraxinus excelsior 'Pendula'
Hängask är inympad på en stam av vanlig ask. Läs vidare under rubriken ask.
Hästkastanj Aesculus hippocastanum
Hästkastanj är vildväxande på Balkan. Den odlas allmänt och förvildas stundom.
Trädet blommor på försommaren med stora upprättstående klasar. Fröna, kastanjerna, omsluts av en tjockväggig och taggig kapsel. De mognar i september och är genom sitt innehåll av saponin giftiga.
Grönpil Salix × fragilis
Grönpil är en hybrid mellan vitpil och knäckepil. Den är mest lik knäckepil och mycket av det som tidigare kallats knäckepil har i själva verket visat sig vara grönpil.
Grönpil är ett mycket gammalt prydnadsträd, som framför allt odlats i herrgårdsparker. Den står kvar och förvildas, oftast genom kvistar som slår rot.
Lind Tilia cordata
Lind växer i regel enstaka eller bildar helt små bestånd. Förr planterades den ofta som vårdträd, men hölls också som nyttoträd vid byarna. Värdefullast var lövet, som utgjorde en viktig del av djurens vinterfoder, och basten, som användes till rep, snören, korgar och mattor.
Linden blommar under högsommaren och de välluktande blommorna besöks då flitigt av bin.
Lönn Acer platanoides
Lönn växer helst i näringsrik mulljord, t ex i raviner, sluttningar och blockbranter. Den planteras ofta som gårds- och alléträd samt till häckar och förvildas lätt i omgivningarna.
Lönnen uppskattas för sin rika blomning och sina vackra höstfärger. Den är också en utmärkt honungskälla.
Veden är hård och seg och har använts till redskapsdetaljer och hushållsföremål. Dess vackert gulvita färg har gjort den uppskattad till inläggningar i möbler av mörkare träslag.
Murgröna Hedera helix
Murgröna är en värmekrävande art, vilken som vild oftast växer ganska skuggigt. Den är också vanlig i odling.
Kring Fallebo växer murgröna på många ställen i skogarna och den kan vara ursprunglig där. Det ståtliga exemplar som klär källargaveln är alldeles säkert planterat. Bara i varma lägen som här blommar murgrönan. Blommorna slår ut först sent på hösten och utvecklas från skott, vilka har rombiska blad.
Oxel Sorbus intermedia
Oxeln förekommer kring Östersjön och anses ha uppstått inom detta område efter istiden som en hybrid mellan vitoxel och tyskoxel. Oxeln växer i glesa skogar, bryn, stenrösen och betesmark.
Oxeln gynnades förr på grund av bären. Arten är uppskattad som alléträd och häckväxt, både för sitt utseende och för sin tålighet mot blåst. Den sega och ljusa veden har bl a använts till tumstockar.
Robinia Robinia pseudoacacia
Robinia tillhör ärtväxternas familj och härstammar från östra Nordamerika. Arten planteras ofta och självsår sig ganska lätt. Blommorna är vita, väldoftande och bildar decimeterlånga klasar.
Rönn Sorbus aucuparia
Rönnen är mycket fördragsam då det gäller växtplats och näringstillgång. Vanligast är den i glesa skogar, bryn, åkerholmar, stenrösen och betesmarker, där den antingen växer ensam eller ingår i snår tillsammans med slån, hagtorn och rosor.
Som bärande träd var rönnen gynnad i de gamla ängarna. Den har också odlats som prydnadsträd.
Man trodde förr att rönnen besatt magiska krafter. Flygrönnar kallas de rönnar som slagit rot uppe i andra träd. Flygrönnarnas kvistar ansågs kunna bringa lycka och skydda mot trolldom.
Silverpoppel Populus alba
Silverpoppel växer vild från mellan- och sydeuropa till centralasien. Den har troligen odlats som prydnadsträd sedan 1700-talet men planteras numera sällan. Den förökar sig kraftigt genom rotskott och sprids med frön och kan bilda små dungar vid gammal bebyggelse.
Bladen är handflikiga och silverskimrande på grund av att undersidan är filthårig.
Snöbär Symphoricarpos albus var. laevigatus
Snöbär härstammar från västra Nordamerika. Den odlas som prydnadsväxt åtminstone sedan början av 1800-talet och sprider sig lätt genom riklig skottbildning från den krypande jordstammen. Står ofta kvar vid gamla torp och i ödeträdgårdar.
Det svenska namnet kommer av de centimeterstora snövita bären som mognar på sensommaren. Trycker man ihop dem exploderar de med en smäll och de kallas därför ibland smällebär.
Vårtbjörk Betula pendula
Vi har två björkarter, som båda är vanliga. Vårtbjörk växer företrädesvis på torr mark medan den andra arten, glasbjörk, växer fuktigare. Vårtbjörk känns igen på att de unga kvistarna är sträva av hartsprickar. Arten är mycket varierande till växtsättet. Exemplar med långa hängande grenar brukar kallas hängbjörk.
Att björken under forntiden kom att bli ett av kärleksgudinnan Fröjas träd kan förklaras av dess tidiga lövsprickning, ljusa grönska och starka växtkraft. Att smycka kyrkor och hem med björkar vid bröllop och andra festliga tillfällen samt att sätta in fastlagsris är sedvänjor som troligen har sitt ursprung i en hednisk frukbarhetskult.
| Biologiska sällskapet i Oskarshamn | Sidan uppdaterad 2016-11-26 |