• Start
•  Samlingar
• Museet
• Djur
• Växter
• Bibliotek
•  Samarbeten
• Årets växt
• Floraväktare
• Ölands flora
• Fenologi
• Fallebo gård
•  Egna projekt
• Jätteträd
• Kallkällor
• Torpväxter
• Orkidéinventering
• Kulturmiljöer
• Kulturminnen
•  Floristik
• Växtnytt
• Kommunflora
• Kryptogamer
•  Oskarshamnsnatur
• Naturvärden
• Geologi
• Berggrund
• Jordarter
• Landformer
• Kartor
• Djurvärlden
• Besöksmål
• Naturpromenader
•  Sällskapet
• Biologiska sällskapet
• Externa länkar
• Verktyg

Berggrund

Berggrunden inom området består av urberg, främst graniter och porfyrer, ca 1740 miljoner år gamla, vilka längst i sydost täcks av sandsten. Denna har bildats ur grus- och sandavlagringar under en yngre geologisk period, nämligen den kambriska, ca 540 miljoner år gammal.

De vanligaste bergarterna inom området är sådana, som bildats ur magma (smälta bergarter) i jordens inre. De utgörs dels av sura graniter, dels av mer basiska grönstenar. Graniter och grönstenar är i en del områden starkt uppspruckna, medan sprickfrekvensen är låg i andra. Där är berggrunden i stället uppdelad i bankar, lager parallella med ytan. I områden med utpräglade bankar och låg sprickfrekvens har berggrunden ofta en påfallande flack yta, t ex söder om Misterhult.

Ur vegetationssynpunkt är det av intresse att betrakta bergarterna efter den inverkan, de och deras vittringsprodukter har på jordmånen och därigenom på floran. En lättvittrad bergart ger en jordmån med god syrabasstatus och god näringstillgång, där floran ofta blir både frodig och artrik. Bergarter som lätt spricker sönder bidrar också till mer gynnsamma växtbetingelser för näringskrävande arter. Söndersprickandet medför att större ytor exponeras för vittring. Dessutom möjliggör det att en större mängd förna och mull kan samlas mellan blocken och på så sätt erbjuda gynnsamma växtplatser för många arter.

Granit

Graniter med normal vittringsbenägenhet utgör de vanligaste bergarterna inom området. Dessa graniter varierar mycket i utseende och sammansättning. De fältspatrika graniterna med stora kristaller är i regel mer lättvittrade och ger därför upphov till en näringsrikare jordmån. Hit räknas de äldre graniter, som uppträder i Misterhults norra skärgård, samt äldre granodiorit, som återfinns huvudsakligen nordost och sydost om Oskarshamn, liksom inom ett större område kring Gransmåla. Storkristallina graniter finns också t ex norr om Påskallavik, mellan Virbo, Figeholm och Uthammar samt ostsydost om Götemaren. Dessa graniter är vanligen vackert röda och är delvis fortfarande föremål för brytning. Andra graniter är medelgrova, andra åter finkorniga. En särskild typ med stora fältspatkristaller är de så kallade ögongraniterna.

Bilden visar en diabasgång i granit vid Bråhult.

Porfyr

De äldsta bergarterna utgörs av vulkaniska ytbergarter som porfyr. Dessa bergarter är ofta starkt sönderspruckna samt har en kemiskt sur sammansättning och liten benägenhet att vittra. De finns huvudsakligen väster och sydväst om Oskarshamn och har givit upphov till en småkuperad, småblockig och näringsfattig morän, som ofta är bevuxen med fattig barrskog och är mindre lämplig för uppodling. Från Bockara i väster skjuter en kil med sura vulkaniter, främst porfyr, in mot Oskarshamn och inom detta område är vegetationen påfallande fattig och domineras av hällmarkstallskog. Vid Påskallavik, sydväst om Oskarshamn, på Älgenäs i Hummeln och väster om Kristdala uppträder granitisk porfyr, som är en mellanform av porfyr och granit.

Kvartsit och sandsten

I nordöstra delen av Misterhults socken kring Gåsfjärden finns ett stråk av västervikskvartsit, som löper över Hunö och Skavdö till Vinö. Kvartsiten är mycket svårvittrad, men eftersom den här bara uppträder i relativt smala stråk, blir dess inverkan på vegetationen inte så märkbar. När dessa svagt vittrande bergarter förekommer över större områdenblir floran artfattig och mindre frodig.

Längst i sydost täcks urbergsytan av kambrisk sandsten, som i likhet med kvartsiterna är mycket svårvittrade. Sandstenen uppträder med vita, gråa, gröngråa eller röda skikt av sand och finare kornfraktioner. Öarna Runnö och Furö är helt uppbyggda av sandsten, men annars ligger denna till största delen under havets yta. Sandstenen längs kusten har givit upphov till en morän som är småblockig och näringsfattig, och floran är där mager med mest hällmarkstallskog.

Gabbro och diorit

De viktigaste basiska bergarterna är gabbro och diorit, vilka har en hög vittringsbenägenhet. Dessa så kallade grönstenar innehåller en större andel av basiska mineral, som ger marken högt näringsvärde jämfört med de sura mineral, som karakteriserar graniter och porfyrer. Grönstenar förekommer insprängda på många ställen, och deras gynnsamma effekt på vegetationen brukar vara omedelbart märkbar även vid små förekomster. Artrik lövskog med ett stort inslag av lundväxter är vanlig vid grönstensförekomsterna. Större massiv av gabbro och andra magnesiumrika bergarter återfinns framför allt i området mellan Lämmedal och Virkvarn, öster om Sulegång, mellan Plittorp och Ölvedal samt vid Släthult och Figeholm. Mindre förekomster uppträder på många ställen, t ex söder och väster om Kristdala.

Kalksten

Den högsta vittringsbenägenheten har kalkspathaltiga bergarter. Inom området finns de endast som ortocerkalk vid Humlenäs. Där förekommer dock kalkstenen endast som lösa block, vilka antas härstamma från en kambrisk avlagring i sjön Hummeln. Dessa sediment har skyddats från inlandsisens erosion genom att Hummeln är en djup meteoritkrater. Tillsammans med kalkstenen finns i markytan sydost om Hummeln även lösa block av sandsten och lerskiffer, vilka förmodas ha brutits upp av inlandsisen och transporterats dit från sjöbäckenet. Jordmånen i moränen av detta bergartsmaterial är betydligt rikare än i den omgivande sura urbergsmoränen, och vegetationen är ovanligt frodig med många lundarter vid Humlenäs gård sydost om sjön.