Biologiska museet i Oskarshamn    

Floristisk utforskning

Det område som nu motsvarar Oskarshamns kommun har tidigare inte tilldragit sig botanisters intresse i särskilt stor utsträckning. Det ligger måhända i skuggan av Öland, som utövat en större lockelse både på traktens egna växtintresserade och på botanister från andra landsdelar. De senare har dock mången gång lämnat notiser eller samlat växter från fastlandet på genomresa till eller från Öland.

Linné och 1700-talets senare hälft

De första mer detaljerade uppgifterna om växtligheten inom vårt område är de som Carl von Linné lämnade vid sitt besök på Jungfrun 1741. Förutom en allmän beskrivning av ön förtecknade han bl a 75 växter därifrån. I många fall avviker artuppgifterna i Linnés tryckta resebeskrivning (Linné 1745) från de i hans dagbok (Linné ms 1741). Så t ex anges ofta endast släktets namn i dagboken, medan i den tryckta beskrivningen artepitet har tillagts. I några fall förefaller det tveksamt om de blivit korrekta. Återkomsten till Öland från Jungfrun torde ha skett först omkring midnatt, och det är föga troligt att dagens anteckningar blev genomsedda då och därför kan minnesfel lätt ha insmugit sig vid senare bearbetning. I Linnés Flora Svecica från 1755 finns bara några få uppgifter från vårt område.

Craelii välkända och ofta citerade beskrivning över Tunaläns härad 1774 innehåller endast få uppgifter om växtligheten, varav skildringen av sjönöten Trapa natans är av störst intresse. I allmänna ordalag omnämner han dessutom förekomsten inom Tunaläns härad av främst vanligare trädslag och buskar, t ex ek, al, alm, lönn, lind, hägg, ask, pil, oxel, rönn, sälg, vide, asp, hagtorn, vildapel, sqvacker [skvattram] och pors. Specifikt för Misterhults socken omnämns endast al, björk, ek, gran och tall. Bland risen tar Craelius upp blåbär, lingon, ljung samt mjölon och av arter från hårdvalls- och fuktängar omnämns några med delvis mer svårtolkade namn som färg, tåg, tåggräs, tåtel, statting, starr och väppling.

Något fylligare uppgifter publicerades senare under 1700-talet av Petrus Holmberger. Under våren 1778 företog denne en sjöfärd från Västervik till Virbo i Misterhults socken och fann bl a bitterkrassing Lepidium latifolium vid Figeholm och ett exemplar av sjönöt Trapa natans vid Sulegång (Holmberger 1779). I ett Calendarium Florae för 1779 lämnar han ytterligare uppgifter om förekomsten och blomningen hos några arter bl a kring Virbo (Holmberger 1780).

Linköpings Naturvetenskapliga Sällskap

Vid Linköpings gymnasium stiftades år 1814 Botaniska Sällskapet. 1836 ändrades föreningens namn till Östgöta Naturalhistoriska Sällskap och senare till Linköpings Naturvetenskapliga Sällskap. Under sistnämnda namn har det mestadels figurerat i den botaniska litteraturen, och det namnet används också här i det följande. Sällskapets medlemmar samlade bl a växter under sommaren, i regel kring sina hemorter. De insamlade växterna förtecknades dessutom tillsammans med relativt fylliga kommentarer om vanlighet, blomningstid m m. Dessa förteckningar intogs i sällskapets handlingar tillsammans med en recension, dvs en granskning av beläggen och förteckningen (Falck 1871). Denna granskning som utfördes av två andra medlemmar i sällskapet innebar bl a en kontroll av beläggen, varför uppgifterna får anses vara ganska tillförlitliga.

Materialet förvaras i Linköpings stadsarkiv och omfattar ca en hyllmeter handskrifter, huvudsakligen i folioformat, med anteckningar från vårt område från tiden 1823–1867. Uppgifter från Östergötland överväger, men antalet från nordöstra Småland är ej så obetydligt. Från området för nuvarande Oskarshamns kommun är det material från Misterhult som helt dominerar och iakttagelserna har framför allt koncentrerats till Örö, Tjustgöls gård och prästgården i Göljhult. De personer som i sina växtförteckningar lämnat ett större antal uppgifter från vårt område utgörs av Mårten Gustaf Sjögren med material från 1823, P. L. Westelius från 1827, Johan P. Arenius (senare med stavningen Arrhenius) från 1829, Carl J. J. Lindhagen och Per Johan Peterson från 1833, Axel Aspegren och A. Zantezon från 1844 samt C. J. Lönnberg från 1845.

Efter 1860 började de rena växtförteckningarna alltmer ersättas med socken- eller områdesbeskrivningar. Två sådana från vårt område har påträffats; en som behandlar Oskarshamnstrakten (österman ms 1862) och en redogörelse för en exkursion från Ramnebo till Örö 1867 (Edmark ms 1869). Östermans uppgifter bör tas med viss försiktighet. Dels förefaller han inbegripa ett rätt stort område i "Oskarshamnstrakten" dels förefaller mångt och mycket snarare vara baserat på andras uppgifter än på självsyn och slutligen tycks eljest ovanliga arters ymnighet vara rätt överdriven.

Från artonhundratalets första hälft är det med undantag av handskrifterna från Linköpings Naturvetenskapliga Sällskap mycket glest med uppgifter om växtfynd eller herbariebelägg från vårt område. De utgörs huvudsakligen av några få lokalangivelser i samband med växtsystematiska arbeten, t ex av ovan nämnde Johan Arrhenius (1839), som då studerade björnbärsfloran, bl a i Misterhults socken och där speciellt på Örö. Örö och närliggande öar kom sedan under resten av 1800-talet att besökas av många botanister, varom åtskilligt i våra herbarier bevarat material vittnar.

1800-talets början och mitt

Göran Wahlenberg (1780–1851) var professor i botanik i Uppsala. Under sina resor i landet förde han dagbok och däri återfinns också några noteringar från trakten.

Manfred Mustafa Floderus (1832–1909) publicerade 1854 Botaniska anteckningar under en resa på Öland och Öröskären, sommaren 1853. Hoppas man finna lokalfloristiska uppgifter från Misterhults skärgård i detta arbete, blir man dock besviken. Inledningsvis säger författaren "Då jag nu går att uppfylla denna min skyldighet [att avlämna en reseberättelse], kan det naturligtvis ingalunda vara min afsigt att trötta Bot. Notisernas läsare med några vidlyftiga uppräkningar af de växter som mött mig". Författarens återhållsamhet går så långt, att han från Örö endast anför älghornslav samt "en särdeles utmärkt Lecidia [en skorplav],.." men, fortsätter han "Som högst litet af denna kunde insamlas i anseende till bergartens hårda och korniga beskaffenhet, vågar jag ej inlåta mig i någon detaljerad beskrifning af densamma". Besöket på Örö har dock lämnat spår efter sig i våra offentliga herbarier genom ett antal växter, som han och följeslagaren W. Stenhammar (1832–1856) samlade.

Nils J. Scheutz. Den första samlade översikten över områdets flora gav Nils Johan Scheutz (1836–1889) i Conspectus Florae Smolandicae (Scheutz 1857). Materialet till denna gradualavhandling, som framlades när han endast var 21 år gammal, har till största delen hämtats från tidigare publicerade arbeten, över vilka Scheutz ger en översikt. För huvudparten av arterna lämnar Scheutz endast en allmän uppgift om deras förekomst i olika delar av landskapet, medan noggrannare lokaluppgifter för vissa arter anges i fotnoter. Dessa ger dock inte intryck av att Scheutz själv i större utsträckning skulle ha besökt vårt område. Vissa uppgifter återgår uppenbarligen på Wahlenbergs (1821, 1823, 1831, 1833) och Hartmans floror (1820, 1838). För andra arter refererar Scheutz bl a till Arrhenius och Sjöstrand, men enligt tidens sed utan att närmare precisera källan. Likalydande text visar, att Scheutz' uppgifter om björnbärsarter från örö och Tjustgöl med visshet hämtats från Arrhenii avhandling 1839 Ruborum Suecicae. Dessutom har Scheutz hämtat material från Linköpings Naturvetenskapliga Sällskaps handlingar (Falck 1871) till vilka bl a Arrhenius bidragit. Att Scheutz redan i unga år varit i Misterhults skärgård visas dock av att det finns herbariematerial, som han samlat påÖrö 1855.

Scheutz' avhandling ger således en summering av den dåtida kunskapen om områdets flora men tillför inte mycket nytt. Det gör däremot de arbeten han publicerade sedan han lämnat Uppsala och trätt in på lärarbanan med tjänstgöring i Jönköping, Västervik och Växjö. Under den tiden publicerade han bl a åtskilliga floristiska notiser från Småland, där arbetena från 1862 och 1863 särskilt berör vårt område.

1800-talets senare del

Magnus Gustaf Sjöstrand (1807–1880) utgav år 1863 Calmar läns och Ölands flora. Sjöstrand, som var komminister i Torslunda på Öland, utnyttjade liksom Scheutz huvudsakligen tidigare publicerade uppgifter, åtminstone vad gäller fastlandsdelen av länet. Han hade dock 1831 gjort en botanisk resa där, men i floran är det endast i några detaljer, som det lyser igenom, t ex i en uppgift som: "Skogssäv; Misterhult (ymnig 1831)". Interpunktionen i Sjöstrands lokaluppräkningar är sådan, att det mången gång kan vara svårt att tolka lokalangivelserna och avgöra sambandet mellan växtfynden och källhänvisningarna.

Wilhelm Teodor Regnéll (1847–1934) från Bankhult i Kristdala blev student i Uppsala 1863. Han var en flitig växtsamlare under sina gymnasieår i början av 1860-talet. Hans herbarium, som även innehöll material samlat av Antolitus Meurling (1841–1866), prästson från Kristdala, överlämnades 1988. Mycket var illa angripet av insekter och fick kasseras. De flesta av växterna i Regnélls herbarium är samlade 1862. Åtskilliga etiketter är dock ofullständiga genom att lokal eller datum saknas. Det förefaller emellertid troligt att även de odaterade exemplaren har samlats under 1860-talets början eftersom handstilen på etiketterna och fyndplatserna är snarlika de daterade.

Regnéll återkommer senare som uppgiftslämnare till Sterner. Uppgifter från Regnéll finns införda i ett manuskript av R. Sterner (Sterner ms) och fler detaljer har framkommit genom att i Regnélls kvarlåtenskap såväl ett brev från Sterner som koncept till svar därpå återfunnits (Regnéll ms).

Emil Victor Ekstrand (1841–1884) publicerade 1866 en förteckning över växter nya för länet, som tillkommit sedan Sjöstrands flora utgavs. Från vårt område består de, förutom av hans egna iakttagelser, huvudsakligen i uppgifter från Regnéll i Kristdala.

Karl Fredrik Dusén (1849–1919) hade innan han 1888 blev lektor i Kalmar varit docent i botanik i Uppsala och tjänstgjort som amanuens vid botaniska trädgården där. I ett tidigt arbete, Bidrag till Östergötlands och Smålands flora, (Dusén 1868) tar han upp ett antal arter från Oskarshamn. Det förefaller troligt att de grundas på manuskriptet till ett föredrag om oskarshamnsfloran som Fr. Österman höll i Linköpings naturvetenskapliga sällskap 1862 (Österman ms).

Från seklets sista år och fram till 1902 finns rätt mycket material från Oskarshamn bevarat i de offentliga herbarierna, insamlat av Anna Dolores Olsson. Hon var född 1882 och adoptivdotter till Johan Emil Olsson, verksam som provinsialläkare i Oskarshamn 1893–1902.

1900-talets förra del

KÖhler Oscar L. M. Köhler (1849–1924), major och rullföringsområdesbefälhavare, var verksam i Oskarshamn sedan 1902. En minnesruna i Oskarshamns-Tidningen 1924 nämner att "Den spänstige, vitskäggige gamle majoren med sin portör på ryggen var en välbekant syn för alla oskarshamnare" . Han var en växtsamlare av stora mått och ett rikt material insamlat av honom finns bevarat i de offentliga herbarierna. De allra flesta arken är endast etiketterade "Oscarshamn" utan närmare lokaluppgift. Återfynd tyder dock på att sådana växter är från staden och dess allra närmaste omgivningar, medan de som är tagna på litet längre avstånd är försedda med mer detaljerade lokalangivelser. Köhler upprättade två förteckningar över växter, som han samlat från oskarshamnstrakten (1913, 1917). I växtförteckningen från 1917 finns ett stort antal rosor, uppenbarligen namngivna av Reinhold Matsson. Köhlers artförteckning innehåller också ett stort antal fibble- och maskrosarter, och han har uppenbarligen också stått i förbindelse med tidens specialister på dessa släkten, t ex Hugo Dahlstedt. Eugène Köhler (1851–1911), en bror till O. Köhler, har också samlat mycket material från trakten.

Ludvig Cederkvist (1856–1933) var folkskollärare i Århult. Han syns ha varit en intresserad botanist. Hans efterlämnade herbarium framkom först efter att oskarshamnsfloran publicerades 1997. I trakten lever fortfarande i minnet avatt han anlade en trädgård med ett stort antal vilda och odlade växter vid skolan. Cederkvist förekommer som uppgiftslämnare hos Sterner (1933). Även i Sterners ms finns uppgifter från Cederkvist, och av kommentarer till manuskriptet framgår att de erhållits senast 1921. Några av dem är försedda med årtalet 1899, men de flesta är odaterade och avser troligen perioden 1895–1919 (Sterner 1921a).

Linderoth Gustaf Linderoth (1859–1947) kom till Oskarshamn 1893 som pastor och verkade sedan som kyrkoherde fram till sin pensionering 1931. Han samlade ett omfattande herbariematerial som sedermera överlämnades till Oskarshamns läroverk, vars inspektor han var. Dessa växter har sedemera inkorporerats i herbarium OHN vid Bioliska museet. Att Linderoth och Köhler mången gång exkurerat tillsammans framgår av det finns åtskilliga växter, som de samlat på samma dag och plats.

Adolf Johansson (1889–1934), journalist och författare, samlade också ett stort material av både kärlväxter och kryptogamer som nu finns registrerat vid Biologiska museet och deponerat hos Döderhults naturskyddsförenings.

Fredrik Hård av Segerstads (1887–1957) tabellerade i sin avhandling Sydsvenska florans växtgeografiska huvudgrupper (1924) bl a arter kända från oskarshamnstrakten. Uppgifterna har huvudsakligen hämtats från Köhlers artförteckningar, men även kompletterats av Hård, bl a vid en resa till Oskarshamn 1913 samt då han färdades mellan Oskarshamn och Figeholm 1922. I en uppsats 1927 ger Hård en del kompletterande uppgifter från nordöstra Misterhult, meddelade av adjunkt J. A. Z. Brundin (1871–1950) som enligt herbariebeläggens vittnesmål tillbringade åtminstone sommaren 1920 där.

Ivar Söderberg (1889–1980) var kanske mest känd som bryolog. Han var anställd vid apoteket i Oskarshamn 1927–1935 och samlade under den tiden även rätt mycket kärlväxter.

Till de värdefullaste och tillförlitligaste floristiska materialen från 1900-talet hör det som Rikard Sterner (1891–1956) lämnat. I en uppsats 1921 redogör han för floran vid Humlenäs och anmäler skogskornell Cornus sanguinea som ny för landskapet. Ett arbete över skärgårdsfloran (1933) innehåller många noggranna lokaluppgifter både från skärgården och de kustnära trakterna. Under 1950-talets början samlade Sterner floristiska uppgifter från sydöstra Småland för en sammanställning av dess flora, som han emellertid ej hann färdigställa före sitt frånfälle. Uppgifterna kommer dels från herbarier, dels från tryckta skrifter samt från ett antal handskrifter i olika bibliotek men utgörs också av meddelanden från ett stort antal personer. Originalen till dessa senare uppgifter, som åtminstone delvis tycks ha utgjorts av artlistor bl a från en del öar i Misterhults skärgård, finns ej i behåll. Det har dock varit möjligt att delvis rekonstruera artlistorna från den artvisa registreringen i Sterners anteckningsbok. Sterner övertog material från Hård och bl a återkommer de uppgifter som J. A. Z. Brundin meddelat (Hård 1924) i Sterners artförteckning.

1900-talets senare del

I en volym av de hembygdsböcker som utgivits för kommunens skolor behandlade Styrbjörn Ejneby (1974) traktens växtvärld, och förtecknade 568 arter från kommunen, dock utan närmare lokalangivelser. Det bör framhållas, att de frekvensuppgifter, som ges där, är hämtade från Ursing (1961) och ej gäller speciellt för kommunen.

Roger Karlsson, Västervik, har sedan 1980-talets början framför allt intresserat sig för floran i Misterhults skärgård och beredvilligt meddelat sina fynd därifrån och samlat belägg. Sina iakttagelser har han bl a publicerat i artiklar i Västervikstidningen, och i två böcker som behandlar skärgården (Karlsson 1985, 1991) beskrivs även vegetationen.

Kulturlandskapet, främst ängs- och hagmarker i Kristdala socken, finns uttömmande beskrivna i ett flertal publikationer av Mårten Aronsson (Aronsson 1979a, b, Aronsson och Bjerkman 1980, Aronsson m fl 1977).

Projekt Smålands Flora

Naturinventeringar

En inventering av våtmarker inom länet genomfördes under början av 1980-talet och 58 objekt som faller inom Oskarshamns kommun redovisas (Hellman 1984a, b). En inventering av ängs- och hagmarker inom kommunen (1989) upptar 68 objekt, varav 43 tillhör de högsta värdeklasserna. Många av dessa objekt återfinns i ett bevarandeprogram för odlingslandskapet (Gustafson m fl 1995). Det kulturmiljöprogram för Oskarshamns kommun, som publicerades 1993, beskriver kulturhistoriskt värdefulla miljöer. I de flesta fall sammanfaller dessa med ur natursynpunkt värdefulla områden. Remissutgåvan av kommunens naturvårdsplan utsändes 1994 och upptar 98 objekt (Johansson 1994).

Undersökningar på ön Jungfrun

Om kommunen som helhet tidigare varit klent floristiskt undersökt, så utgör dock ön Jungfrun ett undantag. Dess vegetation och flora har ingående studerats av flera forskare. Efter Linnés besök där 1741 dröjde det till början av nittonhundratalet innan någon ny beskrivning av ön och dess kärlväxtflora publicerades. Då framlade Johan Erikson (1862–1938) resultaten av sina studier (Erikson 1904, 1915) varvid han redovisade drygt 230 kärlväxtarter. Från och med 1913 bedrev G. Einar Du Rietz (1895–1967) växtsociologiska studier på ön Jungfrun. Hans publicerade arbeten behandlar huvudsakligen öns lavvegetation, men i hans fältdagböcker (Du Rietz ms 1914) finns även kärlväxtfloran väl dokumenterad. Han samlade också in ett rikt material av kärlväxter, som finns bevarat på Växtbiologiska institutionen i Uppsala, där han var professor. Då Du Rietz påbörjade sina undersökningar pågick stenbrytning ännu i stor skala på Jungfrun, och i samband med den verksamheten inkom många arter mer eller mindre tillfälligt till ön.

Sedan 1958 studerade Ivar Ottosson (1927–2010), Uppsala, florans och vegetationens förändringar på Jungfrun. Hans arbete har resulterat i ett flertal publikationer, t ex Ottosson 1964 och 1965. En ännu aktuell presentation av öns flora återfinns hos Ottosson (1983). Vid Biologiska museet förvaras ett stort antal av hans fotografier från Jungfrun.

 


Biologiska sällskapet i Oskarshamn Sidan uppdaterad 2016-11-26