| Biologiska museet i Oskarshamn |
Omkring 1976 påbörjades den inventering av floran kring Oskarshamn som redovisas här. Till att börja med ägnades intresset i första hand åt skärgårdsfloran och floran i kusttrakterna, men senare vidgades arbetet till att omfatta hela kommunen. Fyndplatserna registrerades med koordinatangivelser i rikets nät, och med 5 × 5 km stora rutor som inventeringsenhet, dvs ytor varifrån varje art antecknades minst en gång. Då projektet Smålands flora påbörjades några år senare kunde observationerna enkelt utnyttjas även där, eftersom detta projekt kom att använda samma rutindelning.
Artförteckning omfattar alla kärlväxter som påträffats inom Oskarshamns kommun vid inventeringen eller finns uppgivna i den litteratur som genomgåtts eller finns belagda i de genomsökta herbarierna. Den allra största delen av det nutida materialet utgörs av egna iakttagelser, men många fynd gjorda av andra växtintresserade, som beredvilligt meddelat sina iakttagelser, ingår också.
Inventeringen har i princip omfattat samtliga kärlväxter, ehuru vissa grupper har behandlats mer översiktligt liksom taxa av lägre rang, t ex varieteter och former. De talrika "småarter" som förekommer bland majsmörblommor Ranunculus auricomus, krypbjörnbär Rubus sect. Corylifolii, maskrosor Taraxacum och fibblor Hieracium har ej ägnats någon större uppmärksamhet. Ett begränsat material av maskrosor och fibblor har dock insamlats och bestämts liksom helt få krypbjörnbär. Några svårskilda eller först på senare tid urskilda taxa redovisas kollektivt, t ex vattenbläddra/sydbläddra Utricularia vulgaris/ australis och spansk/engelsk klockhyacint Hyacinthoides hispanica/non-scripta.
Av varieteter och former har endast ett fåtal noterats. Vita former av växter, som normalt har färgade blommor, är kanske mest en kuriositet men då avvikelsen är så spektakulär har fynden ofta omnämnts i texten. En något generösare behandling har kommit de äldre uppgifterna till del. Sveriges Flora (Neuman & Ahlfvengren 1901) hör till de verk som uppenbarligen inspirerat många av det tidiga 1900-talets botanister att samla och namnge många former och varieteter. Åtskilliga av de enheter som Neuman & Ahlfvengren tar upp är dock rena modifikationer. Sådana har i regel utelämnats utom i ett fåtal fall, då det synts befogat att förklara bakgrunden till namn, som kan påträffas i de lokala växtsamlingarna.
Endast några få, mer lätt igenkännliga hybrider har regelmässigt och medvetet eftersökts. Förutom de som upptas under binära namn, utgörs de av:
Bergek × ek Quercus petraea × robur
Humleblomster × nejlikrot Geum rivale × urbanum
Ängsviol × skogsviol Viola canina × riviniana
Strimsporre × gulsporre Linaria repens × vulgaris
Stormåra × gulmåra Galium album × verum.
Övriga hybrider har endast mer eller mindre tillfälligtvis uppmärksammats och noterats och i regel har bestämningen då konfirmerats av expertis.
De enda arter, som ej helt konsekvent registrerats vid inventeringen, är de vanliga sädesslagen. Trots en sedan lång tid tillbaka riklig tillförsel av frön förmår de av egen kraft knappast hålla sig kvar mer än högst till följande år. Därför förefaller det vara av begränsat intresse att t ex notera sådana arter på eller intill åkrar, som härstammar från föregående års gröda.
Vid inventeringen har givetvis ej varje del av de 25 km2 stora rutorna kunnat granskas. Målet har varit, att minst en representant för de olika biotoper som kunnat identifieras från den ekonomiska kartan eller eljest varit kända skulle besökas.
Tidsåtgången per ruta är mycket svår att ange. Med undantag av några skärgårdsrutor med ytterst liten landareal torde den effektiva inventeringstiden per ruta knappast understiga tre arbetsdagar. Som ett mått på intensiteten kan antalet olika dagar då observationer gjorts tjäna. Eftersom åtskilliga ströfynd tillfälligtvis gjorts vid resor genom området, blir dock de rutor som ligger närmast utgångspunkten och längs större vägar överrepresenterade.
Inventeringens fullständighetsgrad kan antydas av det antal arter som ej påträffats i rutan (sedan arter som definitivt saknar lämplig biotop frånräknats) men finns i majoriteten av grannrutorna. Typiska värden är att cirka 5 % av de arter som finns i minst hälften av de närmast omgivande åtta rutorna saknas. Erfarenheten har visat att kanske högst en tredjedel av dem kan påträffas vid ett mycket intensivt eftersökande.
Till grund för redovisningen av den aktuella floran ligger materialet från tiden 1976–1995. Från varje inventeringsenhet (5 × 5 km stor ruta i rikets nät, motsvarande ett ekonomiskt kartblad) har ambitionen varit att registrera varje art minst en gång, men arter som är mindre vanliga eller av annan orsak ansetts intressanta har noterats oftare. För åtskilliga öar i skärgården har fullständiga artlistor upprättats, och för områden som bedömts som värdefulla ur naturvårdssynpunkt har ofta ett urval av de karakteristiska arterna förtecknats. För varje växtfynd har följande data registrerats:
1. Artens namn.
2. Lokalens namn.
3. Läge i rikets nät, i regel med en noggrannhet av 100 m och med alfanumerisk notationsform (beskrivning i följande kapitel).
4. Biotop, har dock ej genomgående registrerats för triviala arter.
5. Datum.
6. Observatör, den som lämnat uppgiften.
7. Determinatör, den som bestämt eller kontrollerat artbestämningen i det fall det ej är observatören.
8. Plats där eventuellt beläggexemplar förvaras.
Totalt har ca 60 000 observationer från tiden efter 1975 registrerats.
Samtliga kärlväxter från området, vilka finns i läroverksherbariet i Oskarshamn och hos Döderhults naturskyddsförening, har registrerats. Från universitetsherbarierna i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala, Riksmuseets herbarium och läroverksherbarierna i Norrköping och Ystad har uppgifter registrerats för alla arter utom de i landskapet allra vanligaste. Dessa uppgifter har hämtats från en genomgång som gjorts för Smålands floras räkning, men som dock ej alltid inneburit en kritisk granskning av exemplaren. Lundaherbariet har dessutom genomsökts med avseende på de trivialare arter, som ej registrerats hos Smålands flora och som ej setts belagda på annat håll före 1900. För herbarier utanför Oskarshamn och Lund har genomgången således ej omfattat de vanligaste arterna och därför kan det hända att äldre belägg, t ex i Naturhistoriska riksmuseets omfattande samlingar, ej blivit uppmärksammade. I riksmuseet finns dessutom ett mycket stort antal ark, närmare 1 miljon, som ej insorterats i den systematiska samlingen. Ur den botaniska litteraturen har alla påträffade uppgifter registrerats, såframt de kunnat lokalanknytas åtminstone till socken. Likaså har uppgifter hämtats från ett antal handskrifter som berör traktens flora.
På detta sätt har ett material om ca 9000 uppgifter från litteraturen och 12000 uppgifter från herbarier samlats. En genomgång av annan litteratur än den botaniska samt av lantmäteriakter och andra arkivalier skulle säkert ge ännu flera och tidigare uppgifter framför allt beträffande träd och andra ekonomiskt viktiga växter.
Totalt har cirka 1330 arter/taxa påträffats inom Oskarshamns kommun under inventeringen. Därav har 342 ej rapporterats tidigare, medan drygt 100 av de tidigare insamlade eller rapporterade arterna (småarter oräknade) ej kunnat återfinnas (tabell 5).
Artantalet i de olika rutorna framgår av figur 88. Ingen art finns i alla 78 inventeringsrutorna, beroende på att några av dem omfattar mycket liten landareal i skärgården och bara hyser ett fåtal utpräglade havsstrandsarter. Den högsta frekvensen, förekomst i 76 rutor, har åtta arter som är vanliga både i skärgårds- och inlandsmiljö, nämligen krusskräppa Rumex crispus, rönn Sorbus aucuparia, kråkvicker Vicia cracca, fackelblomster Lythrum salicaria, hundkäx Anthriscus sylvestris, klibbkorsört Senecio viscosus, rödsvingel Festuca rubra och knylhavre Arrhenatherum elatius. Många arter, 187 stycken, har bara påträffats i en enda ruta. En orsak till detta är att många av de tillfälliga arterna bara uppträtt i Oskarshamn. Ett frekvensdiagram, figur 89, visar att de flesta arter antingen finns i mycket få eller i många av rutorna. Den stora rutstorleken medför sålunda att rutfrekvensen blir ett föga differentierat mått på vanligheten.
I de delar av de 78 inventeringsrutorna som ligger utanför Oskarshamns kommun finns 22 arter som ej setts inom kommunens gränser. Dessa arter förtecknas i tabell 8. Flertalet av dem kan mycket väl finnas inom kommunen och förtjänar att eftersökas. Av samma skäl, att fästa uppmärksamheten på arter som kan ha förbisetts, uppräknas i tabell 9 ytterligare ett antal arter, som endast setts i närliggande delar av grannkommunerna.
I artförteckningen redovisas arterna enligt följande uppställning, som exemplifieras i figur 90.
Hybrider, arter och högre taxa redovisas alltid under egen rubrik. Underarter, varieteter och former presenteras i en del fall under egna rubriker, i andra fall under rubriken Variation under nominatarten. Valet har styrts dels av mängden tillgänglig information kring förekomsten dels av en något subjektiv bedömning av den lägre enhetens värde eller allmänna intresse.
1. Vetenskapligt och svenskt namn. De vetenskapliga namnen följer huvudsakligen Lid & Lid (1994). Några av dem har aktualiserats enligt en opublicerad förteckning av Thomas Karlsson. Denna speglar aktuella ställningstaganden inom projektet Flora Nordica. De svenska namnen följer Den Nordiska floran (Mossberg m fl 1992).
I artförteckningen preciseras namnen till underart eller varietet i de fall andra enheter finns inom landskapet. I föregående kapitel har dock av utrymmesskäl namn av lägre rang utelämnats i de fall då nominatrasen är allenarådande eller helt förhärskande inom kommunen.
Synonymer till de vetenskapliga namnen anges i de fall de väsentligt skiljer sig från dem som förekommit i senare tids gängse floror eller eljest kan underlätta tolkningen av äldre uppgifter från området. För hybrider med binära namn anges i flertalet fall föräldrarternas namn som synonym. Auktor till de vetenskapliga namnen anförs bara, om det är nödvändigt för att undvika oklarhet.
Bygdenamn eller folkliga namn redovisas i de få fall då det varit bekant att de använts just inom Oskarshamns kommun eller uppges därifrån i litteraturen.
2. Uppgift om första fynd eller omnämnande från området. Till grund för dessa primäruppgifter ligger en genomgång av botanisk litteratur och herbarier med de begränsningar som anges i föregående kapitel. I regel har originalets stavning bibehållits, och om texten är avfattad på latin lämnas en mer eller mindre fri översättning. Om den första uppgiften hänför sig till ön Jungfrun, som ligger så avlägset från kommunens övriga delar, medtas även första uppgift från fastlandet eller skärgården. I en del fall då årtalet eller lokalangivelsen för den första uppgiften är osäker eller vag, anges också kompletterande senare uppgifter, liksom då den första uppgiften ej är ett herbariebelägg.
Lokalnamn som ej framgår av de vanliga kartorna, liksom en del förkortningar förklaras i tabell 12 och 13.
3. Frekvens. För varje art anges antal rutor som den påträffats i. För de rutor, som genomlöps av kommungränsen, har hela rutan inventerats, ej endast den del som omfattar Oskarshamns kommun. Rutantalet tar för alla ej sällsynta arter (funna i mer än ca 10 rutor och utan uppräkning av lokalerna) ej hänsyn till på vilken sida om gränsen arten är funnen, vilket torde ge ett bättre mått på den verkliga frekvensen än om endast förekomsten, mer eller mindre slumpmässigt noterad på endera sidan om gränsen, skulle beaktats.
Jämsides med uppgiften om rutantal har också en bedömning gjorts av hur pass vanlig arten är. Den senare bedömningen utgår också från förekomsten i rutorna, där följande rutantal utgör riktvärden för klassning:
| Mycket sällsynt | Högst 2 rutor |
| Sällsynt | 3 – 8 rutor |
| Ganska sällsynt | 9 – 20 rutor |
| Ganska vanlig | 21 – 60 rutor |
| Vanlig | 61 – 70 rutor |
| Mycket vanlig | Fler än 70 rutor |
Den angivna frekvensen modifieras dock av hur pass spridd och riklig arten är inom de rutor där den förekommer. Vid bedömningen har också viss hänsyn tagits till att småväxta och svårigenkända arter sannolikt är underrepresenterade. I de fall artens utbredning är koncentrerad till ett visst område eller en väldefinierad biotop anges frekvensen just för denna, t ex "vanlig på havsstränder". Uppgiften om frekvens utelämnas i regel om det rör sig om kvarstående eller förvildade växter, som endast påträffats i ett fåtal rutor. För arter som inte tillhör vår inhemska flora anges deras ursprung, som förvildad, kvarstående, utkommen eller inkommen. Om dessa arters status kan bedömas någorlunda säkert, anges den som tillfällig eller bofast. Dessa begrepp har givits följande innebörd:
Förvildade arter uppträder och förökar sig oberoende av den ursprungliga förekomsten. Det är således arter som bedömts vara självspridda från ursprunglig odling men samtidigt självständigt växande. Prydnadsväxter påträffas ofta strax utanför tomtgränser och eljest i anslutning till odlade exemplar, men sådana förekomster, som t ex bara utgör en liten utvidgning intill en tomtgräns, har uteslutits.
Kvarstående arter kvarstår på eller nära den plats, där de ursprungligen odlats, lång tid sedan hävden av marken upphört. De har inte någon nämnvärd tendens att sprida sig från den plats, där de ursprungligen planterats. Sådana arter har tagits med i den mån de hållit sig kvar i minst ca 25 år sedan hävden av odlingsplatsen upphörde. Härigenom kommer inte de mer kortlivade prydnadsväxterna med, vilka endast klarar sig några få år på övergiven tomtmark, medan åtskilliga ursprungligen odlade träd och buskar kommer att ingå i materialet.
Utkomna arter har kommit ut på avfallsplatser och dylikt med trädgårdsavfall, t ex som rotdelar, men har ingen nämnvärd tendens att sprida sig till annan mark.
Inkommen innebär att arten kommit in oavsiktligt till området, t ex med utsäde, plantskolealster eller transporter.
Tillfällig innebär att arten endast förmår leva kvar något eller några få år utan ny tillförsel av frön eller andra förökningsorgan.
Bofasta är de arter som blivit varaktiga medlemmar av vår flora. De kan även betecknas som naturaliserade, framför allt om de förekommer i mera naturliga miljöer.
Efter frekvensuppgiften ges exempel på de vanligaste biotoperna där arten uppträder. Uppgifterna baseras huvudsakligen på erfarenheter från området och kan därför avvika från vad som gäller i landet i övrigt. Om arten bara är funnen i några få rutor, anges biotopen i stället i anslutning till fynduppgifterna.
4. Förteckningen över aktuella fynd. Ges för arter som påträffats under perioden 1976–1995 och högst i ca 10 rutor. Lokalerna har ordnats efter 5-kilometersrutorna och föregås av rutbeteckningen i fetstil. Lokalen anges med ortnamn (som i regel kan återfinnas på den topografiska kartan) ofta åtföljd av en precisering av platsen (t ex med gatunamn eller namn från den ekonomiska kartan). Gatunamn som ej föregås av ortnamn avser Oskarshamns tätort. Efter lokalnamnet anges växtplatsens läge inom 5-kilometersrutan med koordinater i rikets nät (satta inom parentes) enligt den metod som beskrivs nedan). Koordinater anges i regel på 100 m när, eller i fall av mer vidsträckta förekomster, t ex längs ett vattendrag, på 1 km när. För en del arter, som är mycket utsatta för insamling, publiceras koordinaterna bara på 1 km när.
Biotop anges, och särskilt för tillfälliga arter, även fyndår. Om biotopen är mycket enhetlig för alla fynd, anförs den endast i anslutning till frekvensuppgiften, men om den då skulle avvika för något enstaka fynd, anges detta vid lokaluppgiften.
Här återfinns också en uppgift om vem som gjort observationen, såvida den inte grundar sig på egen iakttagelse. Även i det senare fallet kan det dock mycket väl vara någon annan som är den ursprunglige upptäckaren, och endast för mer remarkabla fynd anges dennes namn. För att i en del fall vid uppräkning av fynduppgifter klart markera, vilka som grundar sig på egna iakttagelser, har dessa försetts med ett utropstecken. Om någon annan person står för artbestämningen eller har kontrollerat den anges det med namn eller signatur. Slutligen anges inom parentes var eventuellt beläggexemplar förvaras (med en förkortning enligt tabell 10).
5. Äldre uppgifter. Anges utöver primärfynd endast för ovanligare arter och innebär att arten ej återfunnits på platsen trots att den eftersökts. Äldre uppgifter ges ibland också då de kan antas belysa frekvensändringar, artens invandringshistoria eller tidiga uppträdande inom området eller då uppgiften eljest kan vara av intresse, t ex på grund av sin ålder.
Källan till uppgifterna anges antingen som en litteraturreferens eller som en hänvisning till beläggexemplar. De äldre uppgifterna tillåter oftast ej att ruttillhörigheten med säkerhet kan avgöras. Därför har äldre fynduppgifter ordnats sockenvis (i ordningen Oskarshamn, Döderhult, Kristdala, Misterhult, förkortade enligt tabell 11). För Oskarshamn avses alltid nuvarande församlingsgräns medan äldre fynd från angränsande socknendelar som senare överförts redovisas under ursprungligt namn.
6. Osäkra eller felaktiga uppgifter. Det är inte ovanligt att tveksamma eller felaktiga uppgifter påträffas i samlingar, artlistor eller publikationer. Sådana uppgifter har tagits upp och kommenterats endast i den mån de publicerats eller eljest vunnit spridning.
I förteckningarna över växter i Oskarshamns läroverks och Döderhults naturskyddsförenings herbarier (Hedenlo 1986, 1987, 1989) finns en del arter som senare ombestämts. Dessa ombestämningar redovisas bara i de fall, den ursprungligen uppgivna arten därigenom visat sig ej finnas inom området.
Bland materialet från Linköpings Botaniska Sällskaps handlingar förekommer en del uppgifter om arter, som blott iakttagits en enda gång och där beläggexemplar ej finns bevarade. Då iakttagelserna i många fall gjorts av åtminstone senare välkända botanister och beläggexemplaren på sin tid granskats (se kapitlet Floristisk utforskning), kan dessa uppgifter inte gärna avfärdas utan vidare, även om de nu förefaller tämligen osannolika.
Även i de offentliga herbarierna påträffas ibland arter, som bara representeras av en enstaka insamling men i övrigt ej är kända från trakten. Trots den tveksamhet man kan känna inför dessa belägg, finns det oftast inte någon saklig grund för att avfärda dem.
Ett annat problem utgörs av att en del herbarieark, enligt en tidigare stundom tillämpad sed, kan vara påtecknade med hemortens namn i stället för fyndplatsen. Det gäller t ex en del ark, vilka tycks, bl a av handstilen att döma, vara etiketterade långt i efterhand och kanske erhållna genom växtbyte. Sådana herbarieark med arter, som ej alls är kända från landsdelen och än mindre setts av någon annan av de samtida botanisterna, kan utan större tvekan betraktas som feletiketterade (t ex skaftslamkrypa Elatine hexandra och bågstarr Carex maritima). Annars är det vanskligt att avgöra vilka uppgifter som måste avvisas. De kriterier som tillämpats för uteslutning har varit, att etiketten ej förefallit vara skriven i anslutning till insamlandet samt att arten ej återfunnits eller setts i samma trakt av andra botanister. Likaså antyder stora och välvuxna exemplar, som vid Oskarshamn skulle växa på något av utpostlokaler, att de kan ha erhållits genom växtbyte. I samlingarna finns också ett ej obetydligt antal kulturväxter, men i de fall det verkar alldeles uppenbart, att de tagits från odlingar, har dessa utan vidare kommentarer utelämnats från artförteckningen.
Av det ovan sagda framgår att avvisande respektive accepterande av uppgifter är mycket vanskligt. Trots att stor omsorg nedlagts är det närmast ogörligt att komma till ett helt rättvisande resultat.
7. Varieteter, former och kuriositeter (som mycket gamla träd etc) anges i begränsad omfattning.
För ett urval arter illustreras förekomsten med hjälp av utbredningskartor. Dessa är av två slag, dels kartor där läget för varje fynd markerars, dels schematiska kartor där endast närvaro i respektive ruta anges. I den senare karttypen medtas alla fynd inom rutan, dvs även de som kan falla utanför kommungränsen i de fall den genomlöper rutan. Från dessa kartor har de rutor som har en landareal mindre än 3 ha uteslutits (jämför fig 3).
I samband med t ex florainventeringar är det önskvärt att platsen för fynden anges på ett entydigt och likformigt sätt. Under senare år har flera olika, var för sig väl genomtänkta system för lägesangivelser sett dagens ljus. Att det blivit mer än en metod, som kommit till användning kan till stor del bero på att de endast har presenterats i mer eller mindre interna instruktioner för olika projekt, och att beskrivningar ej funnits lätt eller allmänt tillgängliga.
Den metod för lägesangivelser (koordinatangivelser) som numera rekommenderas och använts i denna inventering, baserar sig på att läget anges i rikets nät. Detta är inte minst av praktiska skäl lämpligt, eftersom modernt kartmaterial har detta rutnät påtryckt. En lägesangivelse enligt detta system kan också direkt visa på vilket kartblad lokalen återfinns.
Med tanke på att minska risken för felskrivning bör en noteringsform uppbyggd av kombinationen siffra plus bokstav föredras framför en ren sifferform. Vid maskinell bearbetning av data medger den också en bättre formell kontroll av koordinatangivelsens riktighet.
Sverige täcks av ett rutnät, Rikets nät, vars nollpunkt återfinns västerut på ekvatorn. Indelningen av de topografiska och ekonomiska kartbladen är sådan att den sammanfaller med 50 × 50 resp 5 × 5 km stora utsnitt i nätet. Numreringen av kartbladen påbörjas så att det sydligaste stråket av topografiska kartblad får nord–sydbeteckningen 1 och det västligaste stråket får ost–västbeteckningen A. Denna startpunkt, som vi kan kalla 1A, är sålunda den sydvästra hörnpunkten i en rektangel som omsluter Sverige, och tillika utgångspunkten för de alfanumeriska lägesangivelserna.
Kartbladen har således beteckningar som direkt anger vilken del av rikets nät de omfattar. Så har t ex det topografiska kartbladet Oskarshamn beteckningen 05G, och inom det bladet kan vi återfinna det ekonomiska kartbladet Påskallavik som benämnes 05G7h.
Mall för koordinatavläsning finns i fig 86. Före användning bör den kopieras på transparent film.
En ny möjlighet att avläsa koordinater erbjuder sig genom att Gröna kartan håller på att ges ut även på CD-ROM, som för vårt område beräknas vara tillgänglig i början på 1997. Med pekdon kan man direkt från datorskärmen erhålla de numeriska koordinaterna i rikets nät.
Lägesangivelsen görs genom att ange inom vilken kartruta objektet ligger. Genom att successivt ange allt mindre kvadrat (i regel med sidlängd = 1/10 av föregående) kan önskad noggrannhet erhållas.
Rutorna betecknas med kodgrupper, var och en bestående av siffra + bokstav vilka anger nord–syd- resp väst–ostläget. Den första kodgruppen anger 50-kilometersruta, dvs beteckningen på det topografiska kartbladet, nästa kodgrupp anger 5-kilometersruta vilket motsvarar det ekonomiska kartbladets beteckning. Därefter anger man, allt efter önskad detaljeringsnivå, beteckningen för 1-kilometersruta, 100-metersruta, 10-metersruta osv.
I text kan man för att öka läsbarheten infoga blanktecken mellan kodgrupperna, t ex mellan beteckningarna för 5- resp 1-kilometersruta.
Läget för Påskallaviks kyrka kan tas ut på följande sätt från ett topografiskt kartblad i skala 1:50 000 (Gröna kartan), se figur 85.
1. Ange först 50-kilometersruta. Beteckningen står i kartans övre högra hörn, och är i detta fall 05G. Observera att 50-kilometersrutornas nord–sydläge kan vara 1–32. Är det en entalssiffra bör en nolla tillfogas först, så att denna kodgrupp alltid omfattar tre tecken. Så har koordinaterna registrerats i denna undersökning, men i text och tabeller har nollan för enkelhetens skull utelämnats.
2. Ange 5-kilometersruta. På en topografisk karta motsvarar det 10 × 10 cm, och markeras med beteckningar i kartans marginaler. Ange först nord– sydläget med den siffra (0–9) som står i kartans sidomarginaler, sedan väst–ostläget med en bokstav (a–j) från kartans övre marginal. I vårt exempel blir beteckningen 7h.
3. Ange kilometerruta. På en modern topografisk karta markeras de med ett svart rutnät. Enklast är att lägga en mall över hela 5-kilometersrutan. Ange först nord–sydläget med en siffra och väst–ostläget med en bokstav. Observera att i detta steg kommer sidorna i närmast större ruta endast att delas i femtedelar. Passa in mallens fingraderade ruta (överst till höger) över kilometerrutan och avläs nord–sydläget (0–9) och väst–ostläget (a–j), i vårt fall 1i. Den fullständiga lägesangivelsen på 100 m när för Påskallaviks kyrka blir således 05G7h 2e1i.
4. Lägesangivelse på 10 m när kan göras enligt samma princip som för 100-metersrutan. Det torde emellertid vara mera sällan som man verkligen med säkerhet kan bestämma läget i terrängen med den noggrannheten.
För att finna läget i terrängen för en koordinatangivelse, t ex växtplatsen för strandviol vid Träviken, enligt texten i fig 84: (0)6G3f Träviken (2e6d), förfar man på följande sätt.
1. Beteckningen 06G visar på det topografiska kartbladet Vimmerby och inom det söker vi med ledning av siffran i kartbladets övre kant och bokstaven i sidokanterna upp 5-kilometersrutan 3f. Den omfattar bl a sjöarna Hägern och Tvingen och ligger på kartbladsdelen Vimmerby SO. Har man tillgång till den ekonomiska kartan går man direkt till bladet 06G3f Bankhult.
2. Inom 5-kilometersrutan söker vi upp kilometerrutan 2e, som är den tredje kilometerrutan från söder (numreringen börjar på 0) och den femte från väster (bokstaven e är den femte i alfabetet).
3. Slutligen söker vi upp 100-metersrutan 6d inom kilometerrutan. Rutnät för 100 m finns ej tryckt på kartan utan man får använda mallens finindelade ruta eller mäta med linjal för att ta ut läget enligt samma princip som för kilometerrutan. Vi skall nu ha hamnat i inre delen av den smala vik som skjuter in från Tvingen norr om Ytternäs.
De metoder som under senaste årtionde brukat användas för koordinatangivelser av botaniska observationer, t ex i Svensk Botanisk Tidskrift har, något oegentligt, gått under beteckningen RUBIN. Denna förkortning står för RUtiner för BIologiska INventeringar, vilket var ett generellt system som utvecklades vid Naturhistoriska riksmuseet under 1970- talet. Rutinernas kanske mest centrala del var en kodning av artnamn med en 8-ställig kod och ett hierarktiskt kodnummer. Den notationsform som till att börja med tillämpades för lägesangivelser var ned till 5-kilometersnivån densamma som beskrivits ovan, men därunder var den helt numerisk. Senare frångicks den numeriska kodningen till förmån för den ovan beskrivna alfanumeriska, som visat sig minska risken för felskrivningar. Den senare metoden har bl a adopterats i rutiner för registrering av regional landskapsinformation och därför ibland benämnts LINREG.
| Biologiska sällskapet i Oskarshamn | Sidan uppdaterad 2016-11-26 |