| Biologiska museet i Oskarshamn |
Myrar brukar indelas i kärr och mossar. Kärren får större delen av sitt vatten från omgivande fastmark eller vattendrag, medan mossarna för sin vattenförsörjning är hänvisade till den nederbörd som faller på deras yta. Myrarna upptar ej så stor areal inom kommunen, i mycket beroende på att den ringa nederbörden inom området missgynnar dem. De utgörs huvudsakligen av igenväxningstorvmarker, det vill säga forna sjöar eller utvidgningar av vattendrag som vuxit igen och i de flesta fall rör det sig om små skogskärr och tallmossar. Större myrområden finns dock längs Emån, i ett fornsjöområde norr om Baggetorpskvarn samt nordost om Ishult.
Huvudindelningen av kärren har gjorts efter deras vattenförsörjning och läge i terrängen. Fastmarkskärren, som ligger i svackor försörjs med vatten från kringliggande fastmark eller bäcktillflöden. Laggkärren, på gränsen mellan mosse och fastmark, mottar vatten från bådadera. Översvämningskärren översvämmas regelbundet varje år, särskilt på våren, från intilliggande sjöar eller åar.
Fastmarkskärren kan delas in efter sin näringstillgång. Inom området är det i huvudsak gradienten från fattigkärr till medelrikkärr som är representerad.
Fattigkärr. Fattigkärr är den dominerande kärrtypen. Dit hör t ex skogskärren, som ofta omges av snår av gråvide Salix cinerea. I övrigt innehåller de vattenklöver Menyanthes trifoliata, vattenmåra Galium palustre, flaskstarr Carex rostrata, trådstarr C. lasiocarpa, hirsstarr C. panicea, stjärnstarr C. echinata, ängsull Eriophorum angustifolium, brunven Agrostis canina och blåtåtel Molinia caerulea. De öppna vattenytorna intas av dvärgigelknopp Sparganium natans och ibland också av gäddnate Potamogeton natans. Till fattigkärren räknas även de gungflyn, som omger myrgölar och beskrivs tillsammans med dem.
Medelrikkärr. Vid bättre näringstillgång uppträder medelrikkärr men i fattigområden kan de också betingas av vattenflöde i marken, som åstadkommer en förbättrad näringstillförsel. I dessa kärr ingår stundom kärrfräken Equisetum palustre och slåtterblomma Parnassia palustris samt mer regelbundet sumpmåra Galium uliginosum, ängsvädd Succisa pratensis, svärdslilja Iris pseudacorus och bunkestarr Carex elata. Gemensamma med fattigkärren är de ofta dominerande flaskstarr Carex rostrata och trådstarr C. lasiocarpa jämte sjöfräken Equisetum fluviatile, pors Myrica gale, vattenklöver Menyanthes trifoliata, ängsull Eriophorum angustifolium, hirsstarr C. panicea och blåtåtel Molinia caerulea.
Laggkärr är den blöta, i regel fem till tio meter breda zon som avgränsar mosseytorna från omgivande fastmark. I laggkärren är vattenklöver Menyanthes trifoliata, topplösa Lysimachia thyrsiflora, missne Calla palustris och flaskstarr Carex rostrata karakteristiska. Träd och buskar förekommer också, främst glasbjörk Betula pubescens, al Alnus glutinosa, gråvide Salix cinerea och brakved Frangula alnus.
Mader, om vintern och våren översvämmade kärrmarker utmed åar och sjöar, förekommer särskilt längs de större vattendragen. Maderna domineras av starr och gräs samt högvuxna örter och utnyttjades tidigare så gott som alltid för slåtter eller bete. Eftersom sedimenttillförseln vid översvämningarna ger ett tillskott av näring, kunde maderna ge en god produktion av foder. Isskjutningen på vintern hjälper till att hålla dem öppna, men vid upphörande hävd vandrar gråvide Salix cinerea, bindvide S. aurita och pors Myrica gale så småningom in. De nyssnämnda buskarna kantar normalt maderna som i övrigt utmärks av sjöfräken Equisetum fluviatile, kärrstjärnblomma Stellaria palustris, kråkklöver Comarum palustre, kärrsilja Peucedanum palustre, fackelblomster Lythrum salicaria, strandlysing Lysimachia vulgaris, topplösa L. thyrsiflora, svalting Alisma plantago-aquatica, svärdslilja Iris pseudacorus, blåsstarr Carex vesicaria, flaskstarr C. rostrata, vasstarr C. acuta och bunkestarr C. elata. Upp
I sin karakteristiska form består en mosse av en välvd mosseyta uppbyggd av vitmossor Sphagnum. Den kan antingen vara trädfri eller bevuxen med tall och centralt på den förekommer ofta en göl med humusrikt vatten. Inom vårt område visar mossarna mera sällan en klar differentiering i tuvor och höljor. Mot fastmarken omges mosseytan av ett laggkärr. Det finns bara få öppna mossar inom området, medan smärre tallmossar inte är så ovanliga. Vanliga arter på mosseytan är rundsileshår Drosera rotundifolia, tranbär Vaccinium oxycoccos, rosling Andromeda polifolia, skvattram Rhododendron tomentosum och tuvull Eriophorum vaginatum. Upp
Myrgölar, små gölar med humusrikt men näringsfattigt vatten, omgivna av gungflyn och sumptallskog är ganska vanliga inom området förutom i själva kustbandet. Oftast upptar de bara små arealer i terrängsvackor och det öppna vattnet brukar ej vara så stort, som mest kanske femtio till något hundratal meter i diameter. Myrgölarna är restsjöar som i regel har förbindelse med omgivande kärrstråk. Då vegetationen i gölarna och zoneringen kring dem är påfallande enhetlig, faller det sig naturligt att behandla dem under en gemensam rubrik, fastän det egentligen består av flera olika vegetationstyper. Dessutom har myrgölarna som nämnts en med omgivande våtmarker omedelbart sammanhängande vattenförsörjning och utgör till yttermera visso ur naturvårdssynpunkt värdefulla enheter.
Kring själva myrgölen brukar vegetationen vara tydligt och regelbundet zonerad. Längst ut mot vattnet växer en bård av vitag Rhynchospora alba, dystarr Carex limosa, trådstarr C. lasiocarpa och flaskstarr C. rostrata. Endast vid en enda myrgöl inom kommunen, Perrgölen nordväst om Kristdala, har trindstarr Carex diandra påträffats, en art som längre åt nordväst ej är så ovanlig. Vid gölkanten växer ofta kärrsilja Peucedanum palustre och ibland också sprängört Cicuta virosa. På gungflyna som bildas av mattor av vitmossor Sphagnum uppträder regelbundet rundsileshår Drosera rotundifolia, storsileshår D. anglica, tranbär Vaccinium oxycoccos, rosling Andromeda polifolia och småvuxen vattenklöver Menyanthes trifoliata. I de blötaste partierna och på dyytor kan småsileshår Drosera intermedia och kallgräs Scheuchzeria palustris uppträda, medan man bara någon enstaka gång kan finna kråkbär Empetrum nigrum i mycket små bestånd på tuvor eller i andra torrare delar. Missne Calla palustris växer ibland i små exemplar på gungflyna men utvecklas mer normalt i de blöta laggkärren i kanten mot fastmarken eller i de diken, som ofta har grävts för att dränera gölarna. Gungflyna omges av sumptallskog med skvattram Rhododendron tomentosum och ej sällan växer det hjortron Rubus chamaemorus på såväl gungflyets övergång mot omgivande tallskog som en bit in i denna.
Ibland är myrgölarna gödda från omgivande fastmark, särskilt då beten och hyggen förekommer intill dem eller på grund av att de sänkts. En sänkt vattenyta ökar lufttillträdet till torven, varvid nedbrytning och frigörande av näringsämnen påskyndas. Detta har ofta till följd att säv Schoenoplectus lacustris och bunkestarr Carex elata blir mycket storvuxna och att bredkaveldun Typha latifolia och vass Phragmites australis slår upp. Annars växer i själva gölen mestadels bara sjöfräken Equisetum fluviatile, vit näckros Nymphaea alba, hårslinga Myriophyllum alterniflorum, bläddror Utricularia och gäddnate Potamogeton natans. Upp
Äng ges ofta en snäv betydelse som är liktydig med mark, som utnyttjats för slåtter utan att vara insådd eller gödslad. Sådan äng är numera mycket ovanlig. Ängen kunde antingen vara trädlös eller träd- och buskfattig men också utbildad som en löväng. Efter slåttern var det vanligt att ängen betades.
Våra nuvarande betesmarker är således i regel inte ängsmark, men kan ha varit det tidigare. I vardagligt språk har äng en mycket vidare betydelse än den ovannämnda och kan stå för allsköns öppen gräsmark.
Ängsvegetation kan utvecklas både på betesmark och slåttermark, liksom på vissa andra, i regel antingen mycket torra eller mycket fuktiga öppna marker. Torrängar innefattas trots att de vidmakthålles mest genom bete och torkans fördröjande effekt på igenväxningen. Liknande är förhållandet med mader, där översvämning och ispåverkan minskar igenväxningstakten. Upp
Torrängar och klippängar kan, något oegentligt, betecknas som naturliga ängar. Åtminstone de förra är kulturskapade och beroende av bete men ej av årlig slåtter.
Torrängar förekommer mest på sandigt eller grusigt underlag, vilket innebär, att de ofta påträffas på åsarnas krön och sidor samt där rullstensgrus eller sand breder ut sig till jämna fält. Mindre områden med torrängsvegetation förekommer också i anslutning till hällar i odlad mark, på sydsluttningar av berg och kullar eller som fragment på vägkanter, dikesrenar, åkerrenar och åkerholmar samt i skogsbryn.
Torrängarna kännetecknas av en mångfald örter, varav åtskilliga är ettåriga. De blommar och hinner sätta frö på våren och försommaren, innan torkan sätter in, t ex vårarv Cerastium semidecandrum, nagelört Erophila verna, vårvicker Vicia lathyroides, vårförgätmigej Myosotis stricta, backförgätmigej M. ramosissima, åkerförgätmigej M. arvensis, vårveronika Veronica verna, fältveronika V. arvensis och sandmaskrosor Taraxacum sect. Erythrosperma. Åter andra arter är genom suckulens eller tät behåring skyddade mot uttorkning, t ex gul fetknopp Sedum acre, liten fetknopp S. annuum och gråfibbla Pilosella officinarum. Småfingerört Potentilla tabernaemontani och grå småfingerört P. subarenaria är perenner med både tät hårbeklädnad och djupt rotsystem. De förekommer särskilt rikligt på åsarna i kommunens södra del men saknas helt i Misterhult. Bland övriga perenner märks tjärblomster Viscaria vulgaris, knölsmörblomma Ranunculus bulbosus, mandelblomma Saxifraga granulata och blåmunkar Jasione montana. Knölsmörblomma och mandelblomma har, liksom flera i nästa stycke omnämnda arter, uppsvällda underjordiska delar som hjälper dem att överleva sommarens torrperiod.
Längre fram på sommaren blommar vitknavel Scleranthus perennis, tuvknavel S. annuus ssp. polycarpos, backnejlika Dianthus deltoides, rockentrav Arabis glabra, sammetsdaggkåpa Alchemilla glaucescens, backklöver Trifolium montanum, harklöver T. arvense, solvända Helianthemum nummularium, bockrot Pimpinella saxifraga, gulmåra Galium verum, vitmåra G. boreale, ärenpris Veronica officinalis, stor blåklocka Campanula persicifolia, liten blåklocka C. rotundifolia, röllika Achillea millefolium, prästkrage Leucanthemum vulgare, backlök Allium oleraceum och sandlök A. vineale. Kattfot Antennaria dioica och spåtistel Carlina vulgaris är två torrängsarter, som snabbt blivit allt sällsyntare. Vanligast bland gräsen är fårsvingel Festuca ovina, kruståtel Deschampsia flexuosa, rödven Agrostis capillaris, luddlosta Bromus hordeaceus, berggröe Poa compressa och vårbrodd Anthoxanthum odoratum. Stråväxter som vårstarr Carex caryophyllea och knippfryle Luzula campestris förekommer regelbundet.
Två arter, spindelört Thesium alpinum och sträv nejlikrot Geum hispidum har tyngdpunkten av sin svenska utbredning inom nordöstra resp östra Småland. Spindelört är vanlig speciellt på åssluttningar men även på annan torrmark, t ex vägkanter och hagar framför allt i områdets västra del. Sträv nejlikrot är vanlig inom hela kommunen och förekommer såväl på torr som något fuktigare mark.
Torrängsvegetation förekommer också på bergssidor, där små naturliga torrängsterrasser med något djupare jord bildas i branterna. De karakteriseras av lövbinda Fallopia dumetorum, backvicker Vicia cassubica, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, toppdån Galeopsis bifida och bergkorsört Senecio sylvaticus. Mindre vanliga är blodnäva Geranium sanguineum och kungsmynta Origanum vulgare.
De mest extrema torrängarna inom området återfinns i det nederbördsfattiga kustbandet med basrikare jordar. De har en stäppartad vegetation med sydliga och sydöstliga arter som backsmultron Fragaria viridis, brudbröd Filipendula vulgaris, backtimjan Thymus serpyllum, axveronika Veronica spicata, fältmalört Artemisia campestris, väddklint Centaurea scabiosa, ängshavre Helictotrichon pratensis och flentimotej Phleum phleoides. De vanliga torrängarna saknar detta stora inslag av mer eller mindre kalkgynnade, vanligen kontinentala arter, som kännetecknar stäppartade torrängar.
På torrängarna förekommer ofta täta snår av slån Prunus spinosa, hagtornsarter Crataegus, björnbärsarter Rubus, stenros och nyponros Rosa canina och dumalis samt getapel Rhamnus cathartica.
Torrängarna är beroende av att marken hålls öppen genom bete och buskröjning. Men eftersom de i regel är för torra för att utnyttjas som kulturbeten, har de i stor utsträckning planterats med tall. Har så ej skett och betningen upphör, växer de igen, till att börja med genom att snåren expanderar. Innan skogen och skogsfloran tar vid, kan de uppvisa en stor blomsterprakt med blodnäva Geranium sanguineum, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, natt och dag Melampyrum nemorosum och korskovall M. cristatum.
Klippängar uppträder på det mycket tunna jordtäcke, som finns på hällmarker. De nästan vart år uppträdande torkperioderna gör att vegetationen helt vissnar ned och igenväxning hindras. På klippängarna förekommer ett urval av torrängarnas arter, som kan fördra den än mer extrema miljön på hällarna. Bland dem märks kärleksört Hylotelephium telephium, gul fetknopp Sedum acre, liten fetknopp S. annuum, mandelblomma Saxifraga granulata, femfingerört Potentilla argentea, duvnäva Geranium columbinum, mjuknäva G. molle, harmynta Satureja acinos, axveronika Veronica spicata, grön kavelhirs Setaria viridis, knölgröe Poa bulbosa, vårtåtel Aira praecox och vårbrodd Anthoxanthum odoratum. I urbergsklippornas skrevor är också bergsyra Rumex acetosella, vitknavel Scleranthus perennis, vårspärgel Spergula morisonii, styvmorsviol Viola tricolor och flockfibbla Hieracium umbellatum vanliga. Artsammansättningen är dock starkt beroende av berggrundens egenskaper. Gnejs och porfyr har mycket få arter, främst bergsyra Rumex acetosella, ljung Calluna vulgaris, fårsvingel Festuca ovina, kruståtel Deschampsia flexuosa och bergven Agrostis vinealis.
I klippspringor, ofta på lodräta bergssidor, förekommer flera småväxta ormbunksarter, nämligen stenbräken Cystopteris fragilis, svartbräken Asplenium trichomanes, gaffelbräken A. septentrionale och hällebräken Woodsia ilvensis. Stensöta Polypodium vulgare trivs bäst i skuggiga lägen. På ställen med litet större utrymme för finjord växer även tjärblomster Viscaria vulgaris och mandelblomster Saxifraga granulata. Bergglim Silene rupestris kan bara hävda sig på de mest näringsfattiga ställena. Den uppträder därför på svårvittrade bergarter och ofta på bergens övre del, som inte påverkas av näringsrikare sippervatten. Ängar
De friska till fuktiga ängarna har tidigare i än högre grad än torrängarna utnyttjats för foderförsörjning. De utgör rena kulturprodukter och genom upphörande hävd blir de allt ovanligare.
Friskäng. Friskängar är i högsta grad beroende av slåtter, och är åtminstone inom vårt område liktydiga med hårdvallsängar. Då slåttern upphör sker en snabb igenväxning, snabbare än för andra här beskrivna ängstyper.
Karakteristiska örter i friskängen är gökärt Lathyrus linifolius, gulvial L. pratensis, gullviva Primula veris, jungfrulin Polygala vulgaris, teveronika Veronica chamaedrys, gullris Solidago virgaurea, prästkrage Leucanthemum vulgare, svinrot Scorzonera humilis, slåttergubbe Arnica montana, sommarfibbla Leontodon hispidus och nattviol Platanthera bifolia samt de nu sällsynta fältgentiana Gentianella campestris, klasefibbla Crepis praemorsa och brudsporre Gymnadenia conopsea. Bland gräsen är darrgräs Briza media karakteristiskt.
Fuktäng. Fuktängar utbildas huvudsakligen på områden med strömmande markvatten, antingen vid uppvällande grundvatten (källängar) eller vid rörligt ytvatten, t ex längs bäckar. De kan ibland också uppträda vid sjöstränder. I den örtrika fuktängen eller högörtängen ingår bl a kabbleka Caltha palustris, smörblomma Ranunculus acris, ängsruta Thalictrum flavum, älggräs Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, skogsnäva Geranium sylvaticum, fackelblomster Lythrum salicaria, strätta Angelica sylvestris, strandlysing Lysimachia vulgaris och tuvtåtel Deschampsia cespitosa. Ytterligare en del triviala fuktmarksarter uppträder, nämligen blodrot Potentilla erecta, spikblad Hydrocotyle vulgaris, kärrviol Viola palustris, knapptåg Juncus conglomeratus, veketåg J. effusus, hirsstarr Carex panicea, hundstarr C. nigra, blåtåtel Molinia caerulea och brunven Agrostis canina.
Lågstarräng. Lågstarrängar uppträder ofta vid övergången mellan fastmarken och kärr eller stränder, särskilt på sandigt till grusigt underlag. De karakteriseras av lågvuxna starrarter som hundstarr Carex nigra, hirsstarr C. panicea och stjärnstarr C. echinata. Av gräsen är brunven Agrostis canina vanligast. Bland örterna märks blodrot Potentilla erecta, spikblad Hydrocotyle vulgaris, vattenmåra Galium palustre, brunört Prunella vulgaris och ängsvädd Succisa pratensis. Ängar
Hävden av ängarna är så väsentlig att den givits ett eget avsnitt. Här beskrivs de tidigare så ekonomiskt viktiga foderproducerande ängarna utifrån hävdaspekten.
Trots en yttre likhet med hagar är slåtterängar i viss mån deras motsats. De förra stod för djurens sommarförsörjning medan slåtterängarna skulle ge foder för vintern. De är en mycket senare företeelse än hagarna och blev nödvändiga först när klimatet hindrade åretruntbete, det vill säga mot slutet av bronsåldern. Slåtterängarnas vegetation överensstämmer huvudsakligen med beskrivningen ovan för friskängar, fuktängar och kärr.
Ängar, som fortfarande hävdas med slåtter, förekommer bara i mycket liten utsträckning inom kommunen, t ex vid Bråbo, Krokshult och Krösås. I övrigt har de ersatts av insådda slåttervallar på åkerjord. Fortfarande finns det dock gott om igenväxande ängar och ängsrester, som ännu inte helt förlorat sin forna karaktär.
Hårdvallsäng. Hårdvallsängen eller fastmarksängen krävde mycken skötsel och var förlagd till inägorna. Den var vanligen utformad så att den skulle ge maximalt lövfoder genom trädens hamling (i östra Småland kallad kupning) och genom att deras rotskott tillvaratogs, samtidigt som man tog ut så mycket hö som möjligt i gläntorna. Till slåtterängarnas, särskilt hårdvallsängarnas välkända artrikedom bidrog att de slogs relativt sent, så att många arter hann blomma och sätta frö. Hårdvallsängarna var i östra Småland oftast av en något fuktig typ med en artuppsättning som beskrivits ovan som friskäng. Bland de träd och buskar som tilläts i hårdvallsängen märks hassel Corylus avellana, rönn Sorbus aucuparia, oxel S. intermedia, hagtornsarter Crataegus, vildapel Malus sylvestris och fågelbär Prunus avium.
Man kan urskilja olika typer av slåtterängar som alla uppstod på naturliga våtmarker. Sidvallsängarna eller källängarna låg i sluttningar och försörjdes med grundvatten, som vällde upp eller översilade. Slåtterkärr, dvs kärrängar och madängar låg i svackor eller på planare mark med högt vattenstånd. Översilningen respektive de årliga översvämningarna gjorde att det ej krävdes så stort arbete för att bevara våtmarksängarnas produktionsförmåga eller hålla dem öppna. Sedan slåtterbruket på dem praktiskt taget upphört, är de numera helt eller delvis igenvuxna.
Sidvallsäng. Sidvallsängarna är brukade källängar. Vegetationen är likartad den som ovan beskrivits för fuktängar, men slåttern höll bl a nere mängden av älggräs Filipendula ulmaria. I stället karakteriserades de av ett större inslag av mer lågvuxna örter som kabbleka Caltha palustris, humleblomster Geum rivale, ängsdaggkåpa Alchemilla subcrenata, glatt daggkåpa A. glabra, sumpmåra Galium uliginosum och jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata.
Kärräng. Kärrängarna uppstod genom att fastmarkskärr slogs. De var mycket skiftande då det gällde storlek, vattendjup och artsammansättning. De kunde antingen ligga öppet eller inne i skogen. Till och med de kärr, som låg längst in i skogen, blev förr oftast föremål för slåtter, ibland efter det att ett komplicerat förfarande med dämmen hållit vattnet på en lagom hög nivå. Ur vegetationssynpunkt är kärrängarna lika med kärren och kallades ängar bara då de brukades.
Mader. Maderna var troligen de allra viktigaste slåtterytorna ur kvantitetssynpunkt. Ännu kan man på sina håll se rester av lador, där höet förvarades över vintern, tills det kördes hem med släde över snön och vinterisarna. Maderna har ofta förblivit öppna långt efter det att hävden upphört. Ängar
| Biologiska sällskapet i Oskarshamn | Sidan uppdaterad 2016-11-26 |