| Biologiska museet i Oskarshamn |
Större klarvattensjöar återfinns mest i anslutning till Viråns och Marströmmens vattensystem, dvs övervägande i Kristdala och Misterhults socknar. Stränderna och bottnarna är huvudsakligen sandiga eller grusiga och vattnet näringsfattigt. Vassbälte saknas eller är glest med vass Phragmites australis, säv Schoenoplectus lacustris och sjöfräken Equisetum fluviatile. På måttliga djup växer rosettväxterna strandpryl Plantago uniflora, notblomster Lobelia dortmanna, vekt braxengräs Isoëtes echinospora och styvt braxengräs I. lacustris. Bland långskottsväxterna märks hårslinga Myriophyllum alterniflorum, krusnate Potamogeton crispus, grovnate P. lucens och ålnate P. perfoliatus medan vit näckros Nymphaea alba, gul näckros Nuphar lutea och gäddnate Potamogeton natans är vanliga flytbladsväxter.
Många av de mindre sjöarna har mörkt, humusrikt vatten och ofta branta stränder, som kantas av pors Myrica gale. Den begränsade ljustillgången gör att undervattensvegetationen blir mycket sparsammare än i klarvattensjöarna. På grundare vatten nära stranden växer sjöfräken Equisetum fluviatile, notblomster Lobelia dortmanna, löktåg Juncus bulbosus, knappsäv Eleocharis palustris, flaskstarr Carex rostrata, trådstarr C. lasiocarpa och bunkestarr C. elata. Nedsänkta i vattnet återfinns hårslinga Myriophyllum alterniflorum och vattenbläddror Utricularia. På vattenytan flyter blad av vit näckros Nymphaea alba, gul näckros Nuphar lutea och gäddnate Potamogeton natans.
En speciell typ av små vattensamlingar är de som i trakten kallas floar och som torkar ut helt även under somrar med normal nederbörd. Floarna är vanliga särskilt i kustbandet och där brukar deras botten, som blottlägges under sommaren, ofta täckas av ett lager föga nedbrutna eklöv. De är mycket artfattiga och ofta finns det bara sparsamt med strandlysing Lysimachia vulgaris, blåsstarr Carex vesicaria och ängsull Eriophorum angustifolium i dem, någon gång också topplösa Lysimachia thyrsiflora och vattenblink Hottonia palustris.
Grunda sjöar, särskilt de med botten av lersediment, är ofta näringsrika, eutrofa. Vassarna brukar vara både täta och högvuxna. Vid och i dessa sjöar förekommer sjöranunkel Ranunculus lingua, vattenmärke Sium latifolium, vattenstäkra Oenanthe aquatica, bredkaveldun Typha latifolia, jättegröe Glyceria maxima, svärdslilja Iris pseudacorus, blomvass Butomus umbellatus, stor igelknopp Sparganium erectum och nålsäv Eleocharis acicularis. Bland flytbladsväxterna finner man vid sidan av näckrosor stundom dyblad Hydrocharis morsus-ranae.
Havsstränderna är i regel utbildade som block- eller klippstränder, medan strandängar och i synnerhet sandstränder mer sällan förekommer inom området. Stränder omfattar i strikt mening ett snävare avsnitt än som avses i dagligt tal och motsvarar området mellan normalt hög- och lågvatten. Innanför den egentliga havsstranden vidtar ofta strandsnår av bl a klibbal Alnus glutinosa, slån Prunus spinosa och krypbjörnbär Rubus sect. Corylifolii. Här och ovanför driftvallen förekommer tidigblommande örter som svalört Ranunculus ficaria, bergbräsma Cardamine hirsuta, sloknunneört Corydalis pumila och vårklynne Valerianella locusta. Andra arter som särskilt ofta uppträder i snåren är lövbinda Fallopia dumetorum, bergkårel Erysimum strictum och stundom toppfrossört Scutellaria hastifolia.
På klippstränderna är kärlväxtvegetationen begränsad till det lilla utrymme som sprickorna och klipphyllorna erbjuder och är i strandens nedre och mellersta del mycket sparsam. Nere vid vattnet växer ofta gulkämpar Plantago maritima, strandaster Tripolium vulgare och stubbtåg Juncus compressus. Där påträffas också saltnarv Spergularia marina, medan den snarlika havsnarven Spergularia media är mycket mera ovanlig och oftast bara finns på de yttre skären. En annan art, som stundom också ses i små klippspringor rätt nära vattnet, är strandnarv Sagina maritima. Särskilt på skärens yttersidor, som är mest utsatta för saltstänk, finner man vanligt saltgräs Puccinellia capillaris.
Ett karakteristiskt inslag i klippskrevornas vegetation såväl relativt nära vattenbrynet som högre upp på strandbergen utgörs av gul fetknopp Sedum acre, käringtand Lotus corniculatus, kustbaldersbrå Tripleurospermum maritimum, gullris Solidago virgaurea, flockfibbla Hieracium umbellatum, gräslök Allium schoenoprasum och daggsvingel Festuca rubra ssp. juncea. På samma sätt, men mindre vanligt och helst i fågelgödslade lägen uppträder klibbglim Silene viscosa och dansk skörbjuggsört Cochlearia danica.
De hällkar som ibland finns nära stränderna kan innehålla vatten med mycket olika salthalt beroende på hur stor del av vattentillförseln som stammar från nederbörd och sippervatten eller utgörs av stänk från havet. Ofta är själva vattnet fritt från kärlväxter, men ibland uppträder lånkearter Callitriche och andmat Lemna minor; i enstaka fall även kupandmat L. gibba.
Mellan blocken på stränderna finns ofta finjord täckt av sten och grus och ibland kan även små strandängsfragment vara insprängda där. Det är mestadels högvuxna örter och gräs, som kan göra sig gällande på blockstränderna. Bland gräsen är rödsvingel Festuca rubra, rörsvingel F. arundinacea och rörflen Phalaris arundinacea tongivande och bland starrarterna är segstarr Carex extensa och glesstarr C. distans vanliga. Örterna som förekommer här är många och frapperar ofta genom sin färgrikedom. Särskilt vanliga är spjutmålla Atriplex prostrata, krusskäppa Rumex crispus, kråkvicker Vicia cracca, strandkvanne Angelica archangelica ssp. litoralis, fackelblomster Lythrum salicaria, besksöta Solanum dulcamara, frossört Scutellaria galericulata, läkevänderot Valeriana officinalis, strandvänderot V. sambucifolia ssp. salina, hampflockel Eupatorium cannabinum, strandaster Tripolium vulgare, renfana Tanacetum vulgare, strandgråbo Artemisia vulgaris var. coarctata, åkermolke Sonchus arvensis och havssälting Triglochin maritima. Vejde Isatis tinctoria och strandråg Leymus arenarius har inom området sin huvudförekomst på blockstränderna, även om de också förekommer mer sparsamt på andra typer av stränder.
Blockstranden kan ibland vara utbildad som en klapperstrand, där vågorna rullar och nöter blocken mot varandra. Sådana stränder saknar nästan helt kärlväxter, förutom i den tångvall som högvattnet oftast har avsatt i deras översta del. En välkänd klapperstrand inom området är Stensliperiet på Jungfruns västra sida. I övrigt finns sådana stränder bara på några få ställen, t ex på Runnö Rödskär, Furö och St. Rönnen.
Sandstränder förekommer endast på de ställen där rullstensåsar löper ut i Östersjön, t ex på Nötö, vid Havslätt och Dragskär samt på Vinö. Sanden är så grov att någon dynbildning eller nämnvärd påverkan av vind ej förekommer, men genom att områdena är attraktiva som badstränder, utsätts de för ett rätt hårt slitage. Både av den anledningen och eftersom de upptar så liten areal, har inga speciella sandstrandsarter etablerat sig. Vid Dragskär och Havslätt växer visserligen strandråg Leymus arenarius i större bestånd, men den arten finns också som enstaka tuvor här och där på blockstränder. Eljest letar man förgäves efter arter som saltarv Honckenya peploides, marviol Cakile maritima och sandstarr Carex arenaria vilka annars är vanliga på sandstränder redan söder om Emåns utlopp.
Strandängar bildas vid grunda vikar eller i skydd av uddar, där de finaste sedimenten kan avsättas. Små strandängar eller strandängsfragment förekommer också insprängda här och där i klippskärgårdens vikar. De större strandängarna, som oftast finns i den skyddade inskärgården, är beroende av kreatursbete för att hållas öppna, medan det på de små strandängsfragmenten kan räcka med sjöfåglarnas bete och isgången.
I vattnet utanför strandängarna växer ett mer eller mindre brett vassbälte. Blåsäv Schoenoplectus tabernaemontani är ett karakteristiskt inslag tillsammans med havssäv Schoenoplectus maritimus, som dock i de inre vikarna träder tillbaka för storvuxen vass Phragmites australis. Nära stranden tillkommer baltisk agnsäv Eleocharis uniglumis var. vestergrenii, salttåg Juncus gerardii och i skyddade lägen äkta förgätmigej Myosotis scorpioides samt strandmynta Mentha aquatica var. litoralis.
Den egentliga strandängen, som för det mesta ligger över vattenytan, brukar i sin nedre och blötaste del domineras av strandaster Tripolium vulgare, havssälting Triglochin maritima, baltisk agnsäv Eleocharis uniglumis var. vestergrenii och krypven Agrostis stolonifera. Högre upp är strandängen mera artrik och här dominerar rödsvingel Festuca rubra och krypven. Även andra stråväxter spelar en stor roll, t ex salttåg Juncus gerardii, rödsäv Blysmus rufus, smågröe Poa pratensis ssp. irrigata, ärtstarr Carex viridula och ibland också tagelsäv Eleocharis quinqueflora. Örterna är ofta lågvuxna. Kustarun Centaurium littorale är överallt vanlig, medan dvärgarun C. pulchellum visserligen förekommer i hela området men ej uppträder så rikligt. Ormtunga Ophioglossum vulgatum, klöverärt Tetragonolobus maritimus, smultronklöver Trifolium fragiferum och östersjömaskros Taraxacum balticum är allmänna i söder men blir ovanligare i norra delen av Misterhults skärgård. Ännu en art som är vanlig i områdets södra del är strandtåg Juncus maritimus. Vanliga i hela området är gåsört Argentina anserina, vitklöver Trifolium repens, strandkrypa Glaux maritima, bunge Samolus valerandi, kustgroblad Plantago major ssp. winteri, gulkämpar P. maritima och höstfibbla Leontodon autumnalis.
I strandängens översta del blir inslaget av högvuxna arter större i synnerhet som där ofta finns en näringsrik driftvall, som göder dem. Här märks strätta Angelica sylvestris, älgört Filipendula ulmaria, krusfrö Selinum carvifolia, kärrsilja Peucedanum palustre, gulsporre Linaria vulgaris, hampflockel Eupatorium cannabinum, rödklint Centaurea jacea, åkermolke Sonchus arvensis, rörsvingel Festuca arundinacea och kvickrot Elytrigia repen.
På strandängarna finns ibland partier med arter som man eljest förknippar med inlandets fuktmarker. Dessa arter uppträder där t ex hällar leder ned sötvatten. Ofta förekommer blåtåtel Molinia caerulea, smågröe Poa pratensis ssp. irrigata, knägräs Danthonia decumbens och hirsstarr Carex panicea på det sättet. Vid Långglo på Runnö växer till och med vitag Rhynchospora alba och pors Myrica gale i en strandängskant, där de underliggande sandstenshällarna långsamt sluttar ut mot sjön.
Vid klippskären, där stränderna i regel stupar brant även under vattenytan, är det inte så många undervattensväxter som kan rota sig. Förutom alger som blåstång Fucus vesiculosus är det huvudsakligen borstnate Potamogeton pectinatus, som ses intill stränderna, medan bandtång Zostera marina inte är ovanlig på mjuk- och fastbottnar på litet större djup i öppet och klart vatten.
I grundare vikar i mer skyddade lägen förekommer en relativt rik undervattensvegetation, i synnerhet där bottnen utgörs av finsediment. Vanliga ned till en eller två meters djup är axslinga Myriophyllum spicatum, vitstjälksmöja Ranunculus peltatus ssp. baudotii och ålnate Potamogeton perfoliatus. På litet mindre djup är borstnate P. pectinatus den vanligaste kärlväxten, medan den snarlika trådnaten P. filiformis är mer ovanlig och växer något grundare och mera skyddat. Hårsärv Zannichellia palustris och skruvnating Ruppia cirrhosa ses här och där. Däremot har aldrig hårnating Ruppia maritima påträffats i området, en art som annars ej är ovanlig söder om Emån i moränskärgårdens grunda vikar. I stilla vikar med gyttjebottnar växer ofta glesa vassar. På själva gyttjeytan är kransalger Chara vanliga och ibland förekommer också havsnajas Najas marina.
| Biologiska sällskapet i Oskarshamn | Sidan uppdaterad 2016-11-26 |