| Biologiska museet i Oskarshamn |
Åkerarealen inom kommunen har minskat drastiskt under senare tid. Slåttervallen upptar nu ungefär lika stor areal som övriga grödor tillsammans. Viktigast bland de senare är havre och korn, medan vete, råg och potatis odlas i mer begränsad omfattning. Den kemiska ogräsbekämpningen är oftast ej så intensiv och kan därför lämna utrymme för en rätt rik vildflora.
På de flesta åkrar påträffar man svinmålla Chenopodium album, vanlig pilört Persicaria lapathifolia var. pallida, åkerbinda Fallopia convolvulus, åkerspärgel Spergula arvensis, grönknavel Scleranthus annuus ssp. annuus, penningört Thlaspi arvense, lomme Capsella bursa-pastoris, åkerkårel Erysimum cheiranthoides, åkerkål Brassica rapa ssp. campestris, rågvallmo Papaver dubium, jordrök Fumaria officinalis, åkerförgätmigej Myosotis arvensis, rödplister Lamium purpureum, baldersbrå Tripleurospermum perforatum, harkål Lapsana communis och åkertistel Cirsium arvense. På lättare jordar är även skatnäva Erodium cicutarium och åkerkulla Anthemis arvensis vanliga. Mera sällan ses blåklint Centaurea cyanus och än mer begränsat förekommer spikvallmo Papaver argemone, klubbfibbla Arnoseris minima och åkerkösa Apera spica-venti. De sistnämnda arterna har dock intill sen tid uppträtt lokalt rikligt, t ex på Fårboåsens sluttningar.
Åkerrenarna odlas visserligen ej men brukar hållas fria från träd och buskar. De intas stundom av fragment av ängsvegetation, vars arter kan ha en viktig restförekomst här. Nästan alltid förekommer gökärt Lathyrus linifolius, gulvial L. pratensis, fyrkantig johannesört Hypericum maculatum, teveronika Veronica chamaedrys, åkervädd Knautia arvensis och liten blåklocka Campanula rotundifolia.
Eftersom åkrarna inte är så vidsträckta inom området, förekommer inte heller åkerholmar i så stor utsträckning. Bland träden kan nästan samtliga våra lövträd uppträda. Åkerholmarnas i regel ringa storlek, en tät buskridå, stark blockighet och ofta inslängt skräp gör att markvegetationen brukar vara sparsam. Utmärkande arter är träjon Dryopteris filix-mas, skuggveronika Veronica hederifolia ssp. lucorum och harkål Lapsana communis.
På alla de små åkerlyckor, som övergivits och nu håller på att växa igen, är till att börja med lentåtel Holcus mollis oftast det dominerande gräset. Fyrkantig johannesört Hypericum maculatum och krypbjörnbär Rubus sect. Corylifolii, eller på mer fuktig mark skogsbjörnbär R. nessensis, är karakteristiska inslag under igenväxningsfasen, då asp och björk som första trädslag invaderar den forna åkermarken. Större åkrar lämnas sällan till fri igenväxning utan skogsplanteras.
När åkrar igenplanteras sker det i regel med gran, och då granbestånden sluter sig, lämnar de knappast utrymme eller tillräckligt ljus för några kärlväxter alls. Inte sällan avlägsnas matjorden från övergivna åkrar innan de skogsplanteras. På den därigenom blottade och torra mineraljorden uppträder många torrmarksväxter, t ex trampört Polygonum aviculare, harklöver Trifolium arvense, skatnäva Erodium cicutarium, åkerförgätmigej Myosotis arvensis, backförgätmigej M. ramosissima, fältveronika Veronica arvensis och vårveronika V. verna.
Vallar, åkrar insådda för höskörd, har en vildflora som påminner om den på övriga åkrar. Genom den tidiga och oftast upprepade höskörden blir dock artantalet mer begränsat. Typiska arter är åkerspärgel Spergula arvensis, hönsarv Cerastium fontanum ssp. vulgare, penningört Thlaspi arvense och lomme Capsella bursa-pastoris.
Betesvallar och andra kulturbeten präglas av att de till skillnad från hagarna konstgödslas. Ofta utgör de gräs, som förut varit insådda, ett viktigt inslag, t ex kamäxing Cynosurus cristatus och engelskt rajgräs Lolium perenne. Italienskt rajgräs L. multiflorum odlas inte så sällan men förefaller vara mer kortlivat och uppträder bara sparsamt som kvarstående eller förvildat. Kvävegynnade arter som ogräsmaskrosor Taraxacum sect. Ruderalia och hundkäx Anthriscus sylvestris förekommer ofta i mängd, och växter som ej gärna betas, t ex krusskräppa Rumex crispus, tomtskräppa R. obtusifolius, vägtistel Cirsium vulgare, brännnässla Urtica dioica och smörblomma Ranunculus acris faller i ögonen. Upp
Floran vid gårdar och byar präglas i mycket av djurhållningen, som gynnar kväveälskande arter. Mark som hålls öppen av kreaturstramp och jordbruksfordon samt avsaknaden av hårdgjorda ytor lämnar utrymme för många arter. Tillfälligt uppträder också arter från åkrarnas grödor och ogräsflora.
På gårdsplanerna vid lantgårdar uppträder samma växter, som ofta finns vid gatkanter och på samhällenas skräpmarker, t ex vägmålla Atriplex patula, vägsenap Sisymbrium officinale, stillfrö Descurainia sophia, skär kattost Malva neglecta, vitplister Lamium album, rödplister L. purpureum, baldersbrå Tripleurospermum perforatum, gatkamomill Matricaria matricarioides, gråbo Artemisia vulgaris och malört A. absinthium. Dessutom tillkommer några arter som är mer speciella för denna miljö som lungrot Chenopodium bonus-henricus, hjärtstilla Leonurus cardiaca och liten kardborre Arctium minus. I nässelbestånd och på humle ses då och då nässelsnärja Cuscuta europaea.
Vid gödselstäder uppträder svinmålla Chenopodium album, svenskmålla C. suecicum och vägmålla Atriplex patula tillsammans med bl a brännässla Urtica dioica, vanlig pilört Persicaria lapathifolia var. incana medan rödmålla Chenopodium rubrum mera sällan ses. Än mer ovanlig är blåmålla C. glaucum. Bland sädesslagen är det främst havre Avena sativa som brukar uppträda. Genom att djurhållningen minskat samtidigt som öppna gödselstäder ersatts med cementerade gödselbrunnar, påträffas ej mållor och andra kvävegynnade växter så rikligt som tidigare.
Kring de torp och gårdar, som övergivits under slutet av 1800-talet och början av detta sekel, är marken i många fall fortfarande öppen. En bidragande orsak därtill kan vara att marken intill sen tid har använts för bete, belägen intill åker och äng som den ofta är. Kring de försvunna husen finns det ofta kvar flera växter från de gamla täpporna. En del arter uppträder mycket regelbundet, och bland de vanligaste arterna märks humle Humulus lupulus, krusbär Ribes uva-crispa, kaukasiskt fetblad Phedimus spurius, apel Malus domestica, fågelbär Prunus avium, plommon/krikon P. domestica, luktviol Viola odorata, vårtörel Euphorbia cyparissias, murgröna Hedera helix, syren Syringa vulgaris, vintergröna Vinca minor, påsklilja Narcissus pseudonarcissus, pärlhyacint Muscari botryoides, brandlilja Lilium bulbiferum och skogslök Allium scorodoprasum.
På många ställen, särskilt vid gårdar som varit bebodda längre in på 1900-talet, finner man också silverarv Cerastium tomentosum, akleja Aquilegia vulgaris, trädgårdsstormhatt Aconitum × stoerkianum, stor fetknopp Sedum rupestre, klasespirea Spiraea × billardii, bukettros Rosa majalis var. foecundissima, surkörsbär Prunus cerasus, hästkastanj Aesculus hippocastanum, snöbär Symphoricarpos albus var. laevigatus, bolltistel Echinops sphaerocephalus och snödroppe Galanthus nivalis. Resultaten av en pågående inventering av vegetationen vid ödetorp kan läsas på sidorna Torpväxter. Upp
Vildfloran i samhällena har åtskilligt gemensamt med den vid gårdar och byar. Kvävegynnade arter som mållor spelar dock i regel ej så stor roll. I stället uppträder arter som fördrar den värme och torka som hårdgjorda ytor, grusplaner och bebyggelse åstadkommer. I och kring samhällena uppträder många arter som oavsiktligt inkommit med olika transporter, men dessutom en mängd flyktingar från trädgårdar och planteringar.
Gator som är asfalterade eller stensatta lämnar givetvis inte så stort utrymme för växter. Mellan gatstenarna och i asfaltkanterna växer nästan alltid krypnarv Sagina procumbens, medan större örter som stillfrö Descurainia sophia, vägsenap Sisymbrium officinale, gatkrassing Lepidium ruderale, rågvallmo Papaver dubium, hårkörvel Chaerophyllum temulum, vildpersilja Aethusa cynapium, gråbinka Erigeron acer och kanadabinka Conyza canadensis ofta växer i de större springorna i rännstenarna och mot husväggarna. Här kan också en del arter som kommit ut med frö från trädgårdar och balkonglådor uppträda, t ex purpurklätt Lychnis coronaria, jättenattljus Oenothera erythrosepala och kaplobelia Lobelia erinus.
I häckar och buskage i samhällena är det vanligt, att förutom de ursprungligen planterade buskarna även andra arter uppträder, spridda genom fågelspillning. Det är främst buskar med attraktiva bär som idegranar Taxus, mahonia Mahonia aquifolium, svensk häggmispel Amelanchier confusa, häggmispel A. spicata, spärroxbär Cotoneaster divaricatus, häckoxbär C. lucidus, fågelbär Prunus avium och häckberberis Berberis thunbergii.
Gräsmattor i trädgårdar och parker innehåller en del, ofta kvävegynnade, arter som eljest påträffas i ängar och lundar, t ex sloknunneört Corydalis pumila, svalört Ranunculus ficaria, vårlök Gagea lutea och dvärgvårlök G. minima. Mera ovanlig är ängsvårlök G. pratensis, som dock kan uppträda i mängd fastän sparsamt blommande. I gräsmattorna uppträder också flera ursprungligen odlade tidigblommande lökväxter som lätt förvildas, bl a vårstjärna Scilla forbesii, rysk blåstjärna Scilla siberica, porslinshyacint Puschkinia scilloides, vårkrokus Crocus vernus och gullkrokus C. × stellaris. Trådveronika Veronica filiformis och tusensköna Bellis perennis är sentida inkomlingar, som först blivit vanliga kring 1900-talets mitt.
På den öppna jorden i rabatter och planteringar uppträder samma vårblommande lökväxter som i gräsmattorna. I rabatterna återfinns också många av de mest triviala ogräsen som svinmålla Chenopodium album, åkerspärgel Spergula arvensis, sandnarv Arenaria serpyllifolia, våtarv Stellaria media, penningört Thlaspi arvense, lomme Capsella bursa-pastoris, rödplister Lamium purpureum och vitgröe Poa annua. Andra arter som ofta ses är etternässla Urtica urens, rävtörel Euphorbia peplus, revormstörel E. helioscopia samt knölklocka Campanula rapunculoides. Sumpfräne Rorippa palustris och strandfräne R. sylvestris växer också i rabatter men är ej särskilt vanliga inom området. Den senare är mest spridd från handelsträdgårdar, liksom knipparv Cerastium glomeratum och gängel Galinsoga parviflora. Skuggveronika Veronica hederifolia ssp. lucorum är särdeles vanlig i kustbandet, men frekvensen avtar snabbt inåt land, där i stället murgrönsveronika V. hederifolia ssp. hederifolia tar över. På lättare jord, både i rabatter och på skräpmark är mjukdån Galeopsis ladanum inte alltför ovanlig.
Genom att det deponerade materialet på nutidens stora avfallsplatser i regel snart täcks över uppträder inte så många växter där. Det finns dock ännu många små utkastplatser, ofta i skogsbryn intill småhusområden, där man kan träffa på ett antal arter som ej förmår hävda sig på andra platser. Även de tippar eller komposter som brukar finnas vid kyrkogårdar kan härbärgera sådana arter, t ex rosor Rosa, sammetsblomster Tagetes, påskliljor Narcissus pseudonarcissus och tulpaner Tulipa gesneriana. Bland arter som finns på de flesta avfallsplatser kan nämnas klibbkorsört Senecio viscosus, gråbo Artemisia vulgaris, baldersbrå Tripleurospermum perforatum, åkertistel Cirsium arvense och åkermolke Sonchus arvensis. Med trädgårdsavfall har ofta fläder Sambucus nigra, druvfläder S. racemosa och vildkaprifol Lonicera periclymenum kommit ut.
Den maskinella gatuskötseln och snöröjningen har medverkat till att allt fler växter spritts inte minst från småhuskvarteren, där trottoarerna är smala eller saknas och häckarna ofta väller ut mot gatan. Frö från häckar och rabatter samt en och annan kvist följer lätt med vid snöröjningen och då kvarvarande vintersand sopas upp på våren. Med snötransporterna tycks också en hel del fågelfrö följa med till tipplatserna som på detta sätt får en tillfällig, ovanligt sammansatt flora. Som exempel kan nämnas att vid tipplatser i Oskarshamn har påträffats fontänpil Salix × pendulina, tok Dasiphora fruticosa, lejongap Antirrhinum majus och hirs Panicum miliaceum.
På många ställen förekommer det, att marken fylls ut utan att omedelbart tas i anspråk av ny bebyggelse. Dessa utfyllnader görs med sprängsten samt med jord och avfall från rivningstomter och det kan leda till att en mycket artrik ruderatflora bildas. Förutom alla vanliga skräpmarksarter kan den innehålla många kulturväxter, t ex tomat Solanum lycopersicum, lejongap Antirrhinum majus, ringblomma Calendula officinalis och solros Helianthus annuus.
På torra täktbottnar och täktsidor utgör vitknavel Scleranthus perennis, tuvknavel S. annuus ssp. polycarpos, knytling Herniaria glabra, ullört Logfia arvensis och spenslig ullört L. minima ett vanligt inslag. I äldre delar av grustag uppträder ofta arter som sandvita Berteroa incana, stor getväppling Anthyllis vulneraria var. pseudovulneraria, nattljus Oenothera biennis, blåeld Echium vulgare, gulsporre Linaria vulgaris, strimsporre L. repens, kungsljus Verbascum thapsus och mörkt kungsljus V. nigrum. Det är också vanligt att trädgårdsavfall tippas i övergivna täkter med följd att både trädgårdsogräs och prydnadsväxter uppträder.
I djupare täkter kan botten vara fuktig och där kan bl a arter som slåtterblomma Parnassia palustris, rundsileshår Drosera rotundifolia, småsileshår D. intermedia, ryltåg Juncus articulatus, syltåg J. tenuis och ärtstarr Carex viridula uppträda. Upp
På vägslänter, särskilt vid äldre och mindre vägar, återfinns ofta en torrängsvegetation. Dessa slänter kan vara en viktig tillflyktsort för många arter, då torrängarna eljest är utsatta för snabb igenväxning. Betingelserna för utveckling av torrängsvegetationen är gynnsamma på grund av det solöppna läget, genom en tillförsel av damm som hjälper till att upprätthålla en god syrabasstatus i marken samt genom att buskar och träd hålls borta från slänterna. Exempel på arter är brudbröd Filipendula vulgaris, jungfrulin Polygala vulgaris, blodnäva Geranium sanguineum, vitmåra Galium boreale, bergmynta Satureja vulgaris, harmynta S. acinos, kungsmynta Origanum vulgare och slåttergubbe Arnica montana.
Vid de större vägarna är vägsläntens vegetation däremot sällan artrik men karakteristiska inslag utgörs av strimsporre Linaria repens, stor getväppling Anthyllis vulneraria ssp. pseudovulneraria, rotfibbla Hypochoeris radicata, knylhavre Arrhenatherum elatius samt olika raser av rödsvingel Festuca rubra. Vägkanten, allra närmast den belagda körbanan, har sällan en helt sluten vegetation. Vanliga arter där är åkerspärgel Spergula arvensis, gatkamomill Matricaria matricarioides, baldersbrå Tripleurospermum perforatum och klibbkorsört Senecio viscosus.
Vintersandning av vägar medför att en del arter från sandtäkterna sprids till vägkanterna. Det torde vara orsaken till att strandråg Leymus arenarius allt oftare ses längs de större vägarna. Från den första plantan brukar nya exemplar dyka upp i körriktningen, troligen genom att frö eller skottdelar transporterats vidare genom trafik och vägunderhåll. Backtrift Armeria maritima ssp. elongata är också under spridning efter vägarna och har troligen samma ursprung som strandrågen. Likaså har stor ängssyra Rumex thyrsiflorus börjat bli alltmer vanlig efter de större vägarna.
På senare tid har stubbtåg Juncus compressus setts på flera platser vid asfaltkanter på gator och landsvägar. Möjligen gynnas denna art, som eljest uppträder vid havsstränder eller på näringsrik mark som gårdsplaner, av vintervägsaltet. En annan saltgynnad art är grått saltgräs Puccinellia distans, vilken kan uppträda i en tät bård utanför de stora vägarnas asfaltkant.
Under slutet av 1900-talet anlades särskilda vägar för virkestransport, skogsbilvägar i mycket stor omfattning. Materialet som användes till vägarna var ofta inte så högklassigt och utgjordes i regel av morän hämtad lokalt från sidotag. Många arter trängde in, troligen tillfälligt och så länge inte markens vegetation var sluten, t ex sandvita Berteroa incana, amerikansk dunört Epilobium adenocaulon, åkerförgätmigej Myosotis arvensis, oxtunga Anchusa officinalis, strimsporre Linaria repens och ängsklocka Campanula patula. På nya skärningar och vägslänter i soligt läge dyker inte sällan svedjenäva Geranium bohemicum upp.
Järnvägsområden erbjuder speciellt gynnsamma betingelser för en del växter genom förekomsten av öppen sand eller makadam på bangårdar och banvallar. Många konkurrenssvaga arter har där en fristad, som dock hotas av ogräsbekämpning. De mest utmärkande växterna på järnvägsområdena utgörs av sandvita Berteroa incana, sandtrav Cardaminopsis arenosa, backskärvfrö Thlaspi caerulescens ssp. caerulescens, stor getväppling Anthyllis vulneraria ssp. pseudovulneraria, oxtunga Anchusa officinalis, småsporre Chaenorhinum minus, gråbinka Erigeron acer, kanadabinka Conyza canadensis och taklosta Bromus tectorum. Grustrav Arabidopsis suecica har bara setts vid Oskarshamns station. En annan vanlig växt på bangårdar och längs linjerna är strimsporre Linaria repens. Både på Oskarshamns bangård och vid den nu nedlagda stationen i Möckhult förekommer ryssgubbe Bunias orientalis liksom vid många andra stationer längs Nässjöbanan, t ex vid Bohult, Berga och Mörlunda.
Med barlast och genom lösgodshantering inkom förr i tiden många arter till våra hamnar. Barlast var den last av oftast grus eller sand som medfördes för att ge fartygen erforderlig stabilitet då de ej var lastade med gods. Innan den nyttiga lasten intogs, lossades barlasten och lades i regel upp på särskilt anordnade barlastplatser. Ibland tycks barlastmaterialet också ha utnyttjats vid anläggningsarbeten, t ex i Oskarshamns stadspark. Denna typ av barlasthantering hörde träfartygen till och försvann med dem på 1930-talet. Herbariematerial från Oskarshamn, främst insamlat av Köhler och Linderoth under 1900-talets första decennier, visar på en mångfald arter som uppenbarligen kommit in med barlast. En del av dem har sedan blivit bofasta i området.
Den första kaj som staden själv anlade låg vid Kvarnberget (ungefär vid Gotlandsfärjornas nuvarande kajplats). Kajen stod färdig 1860 då också redskap för barlasthanteringen anskaffades (Bergström 1906). Det kan antas att barlasten användes för vidare utbyggnad av kajer i närheten. Detta område i hamnens södra del framträder ännu som ett centrum för spridning av åtskilliga barlastväxter, t ex ryssgubbe Bunias orientalis och finsk fingerört Potentilla intermedia. Senare var det främst den norra delen av hamnområdet samt några småöar, vilka användes som barlastupplag. Efter första världskriget påbörjades en omfattande kajutbyggnad. Stora utfyllnader fick göras då kajlinjen måste läggas utanför alla de småöar som fanns på norra sidan av Döderhultsviken. På utfyllnaderna, som bestod av både barlast och muddermassor höll sig en rik ruderatflora kvar fram till 1970-talet då området i sin helhet planerades och togs i anspråk för hamntrafiken.
Flera arter som sannolikt inkommit med barlast har förmått hålla sig kvar sedan den tiden, t ex hamnsenap Sisymbrium altissimum, bankrassing Lepidium densiflorum, rundkrassing L. neglectum, gatkrassing L. ruderale, gullusern Medicago sativa ssp. falcata, sötväppling Melilotus officinalis, stor sötväppling M. altissimus, vit sötväppling M. albus och kanadabinka Conyza canadensis. Efter ytterligare utbyggnad av hamnområdet under 1980-talet är dessa arter dock starkt trängda på de allt mindre asfaltfria arealerna i hamnen, men de har å andra sidan lyckats etablera sig väl i omgivningarna. Många arter av mållor är också vanliga i hamnen. Förutom svinmålla Chenopodium album och svenskmålla C. suecicum märks fiskmålla C. polyspermum, rödmålla C. rubrum och lönnmålla C. hybridum, medan blåmålla C. glaucum endast setts sparsamt i kajernas stenfogar.
Sedan barlasthanteringen upphörde har få arter gjort sin entré sjövägen. Under senaste årtiondet har dock några nya arter dykt upp i Oskarshamns hamnområde, men bara undantagsvis har de förmått hålla sig kvar mer än något enstaka år.
Kring slutet av 1900-talet påträffades bland andra följande arter i Oskarshamns hamn:
| Grön amarant Amaranthus hybridus | Glandelkungsljus Verbascum virgatum | Råttsvingel Vulpia myuros |
| Sprötmalva Modiola caroliniana | Kamkulla Chamaemelum mixtum | Ekorrkorn Hordeum jubatum |
| Smal käringtand Lotus tenuis | Bitterfibbla Picris hieracioides | Vildkorn H. murinum |
| Chileväppling Anisolotus subpinnatus | Strimfibbla Leontodon saxatilis | Grusslok Melica ciliata |
| Dvärgserradella Ornithopus perpusillus | Vittåtel Aira caryophyllea | Tvillinghirs Paspalum paspalodes |
Två av arterna, bitterfibbla och grusslok, har uppträtt nära gotlandsfärjornas tilläggsplats, och då de är vanliga på Gotland, kan de nog antas ha kommit därifrån medan det inte finns något som antyder varifrån de andra kan ha kommit.
I samband med import av stormfällt timmer från Tyskland i början på 1970-talet inkom åtskilliga främmande arter till de platser där timret lagrades (Oredsson 1992). I hamnområdet satte denna import bara spår i ett uppslag av stenmåra Galium saxatile under några år.
Hamnen i Påskallavik utnyttjades på senare tid av Emsfors bruk, som lades ned 1989 (massatillverkningen tidigare). Till bruket importerades bl a kalksten från Gotland och bitterfibbla Picris hieracioides, som växer kring hamnmagasinet kommer sannolikt därifrån.
I Figeholm, som hade en livlig hamntrafik intill 1900-talets början, anordnade man en barlastplats på Äspö, och där finner man ännu puktörne Ononis spinosa ssp. maritima, sötväppling Melilotus officinalis samt gullusern Medicago sativa ssp. falcata. Tidigare har där också vuxit ulltistel Onopordum acanthium (Hirschfeld enligt Sjögren 1955).
Vid Kärrsvik finns en mindre barlastplats på en liten udde några hundra meter öster om det gamla hamnmagasinet. Den är bevuxen med mager tallskog liksom omgivande kustremsa i övrigt, men sommartid frapperas man av gullusern Medicago sativa ssp. falcata, som lyser på den steniga marken nära stranden.
Lastageplatser. I slutet av 1800-talet började sten brytas på många platser efter kusten i Döderhult och Misterhult. Fram till andra världskriget utskeppades stenen med småtonnage från lastageplatser i anslutning till brotten. Blåeld Echium vulgare, oxtunga Anchusa officinalis och gråbinka Erigeron acer hör till de arter, som då kom in med barlast och ännu finns kvar. Framför allt blåeld håller ännu på att vidga sina domäner. Upp
| Biologiska sällskapet i Oskarshamn | Sidan uppdaterad 2016-11-26 |