| Biologiska museet i Oskarshamn |
Tallskog Granskog Ekskog Övrig lövskog Hagar
Barrskogar täcker större delen av kommunen. Tallen dominerar på hällmark och berg samt på grovkornig morän. Granen har svårt att fördra torr mark och överväger därför på morän med större andel av finjord eller lättvittrade mineral. I de flesta barrskogar är lövinslaget betydande och utgörs på fattigare mark, utöver björk, främst av ek, asp, rönn och oxel. I lövskogarna är det mera sällan, som ett enda trädslag är allenarådande. Vanligast som dominant är nog eken, medan björk, asp och klibbal oftast bara dominerar i mindre bestånd.
Skogsbrynen utgör en viktig biotop, både genom att de upptar stora arealer och genom att de hyser många arter. Artrikast är lövskogsbrynen, särskilt där de ansluter till brukad eller betad mark. Skogsbrynen kan dessutom erbjuda en tillflykt för många av ängarnas och hagarnas arter.
Betade skogar utgör en ur naturvårdssynpunkt ovanlig och värdefull naturtyp. Inom kommunen finns sådana skogar på flera håll, t ex längs Emån där de utgör ytterligare ett inslag i den mångfacetterade och värdefulla naturen. Några andra platser med större areal betad skog finns kring Applerum, i Bråbygden och kring Ishult. Den betade skogen kan sägas utgöra en övergång till hagarna och har åtskilliga fältskiktsarter arter gemensamma med dem. Trädskiktets sammansättning varierar och de flesta lövträd kan vara representerade. Dessutom förekommer ofta ett betydligt inslag av tall och särskilt vid lägre betestryck gran.
Hällmarkstallskogar. Framför allt i områdets södra del samt längs kusten och i skärgården är hällmarkstallskogar mycket vanliga. De förekommer bäst utbildade där underlaget är särskilt näringsfattigt, t ex på sandsten eller porfyr. Markvegetationen är sparsam och består mest av ris, varav ljung Calluna vulgaris dominerar medan lingon Vaccinium vitis-idaea och blåbär V. myrtillus spelar en underordnad roll och är begränsade till humusansamlingar vid stubbar och stenar och till sprickor i berggrunden. Till dessa är också gräs som kruståtel Deschampsia flexuosa, bergven Agrostis vinealis och fårsvingel Festuca ovina hänvisade. En av de få örterna på hällarna utgörs av vårspärgel Spergula morisonii. I bottenskiktet dominerar ren- och bägarlavar Cladonia samt islandslav Cetraria islandica.
Ristallskogar. På åssluttningarnas rullstensgrus och på fattig morän uppträder ristallskogar, också benämnda mossrika tallskogar. Även i denna typ av tallskog förekommer renlavar i bottenskiktet men det är mossarter, främst kvastmossor Dicranum och väggmossa Pleurozium schreberi som dominerar där. Skogen har en sluten rismatta av lingon, blåbär och ljung. På de torrare områdena kan mjölon Arctostaphylos uva-ursi också vara ganska vanlig. Örnbräken Pteridium aquilinum bildar ofta täta bestånd särskilt på mer ljusöppna ställen. Inslaget av örter är sparsamt och utgörs ej av stort mer än gökärt Lathyrus linifolius, skogsstjärna Trientalis europaea, tallört Monotropa hypopitys, ängskovall Melampyrum pratense, gullris Solidago virgaurea och ekorrbär Maianthemum bifolium. I glesare skog och nära brynen tillkommer slåtterfibbla Hypochoeris maculata, svinrot Scorzonera humilis, liljekonvalj Convallaria majalis och framför allt i inlandet slåttergubbe Arnica montana. I äldre tallskog med gles markvegetation uppträder knärot Goodyera repens, ofta i sällskap med grönpyrola Pyrola chlorantha. Ryl Chimaphila umbellata är ej vanlig och oftast fåtalig på sina växtplatser på sådana ställen i gläntor eller bryn, där andra ris inte växer så tätt. Linnea Linnaea borealis är ojämnt spridd i områdets tallskogar och förekommer mest där rullstensmaterialet breder ut sig till plana områden. Bland gräsen spelar kruståtel Deschampsia flexuosa den viktigaste rollen jämte fårsvingel Festuca ovina, och bland övriga stråväxter är bara vårfryle Luzula pilosa och pillerstarr Carex pilulifera vanliga. Underväxt av bergek × skogsek Quercus petraea × robur är karakteristisk för traktens hällmarks- och ristallskogar.
Sumptallskogar. Sumptallskogar förekommer ofta som ett bälte kring myrkanter, i all synnerhet kring gungflygölarna. Denna skogstyp förekommer på ett underlag av torv, som är näringsfattigt och ofta ganska torrt i ytan. Mest utmärkande i markvegetationen är skvattram Rhododendron tomentosum, odon Vaccinium uliginosum, tranbär V. oxycoccos och tuvull Eriophorum vaginatum. Mindre ofta förekommer hjortron Rubus chamaemorus och kråkbär Empetrum nigrum ssp. nigrum medan revlummer Lycopodium annotinum kan uppträda i stora mängder. I bottenskiktet dominerar olika arter av vitmossor Sphagnum. Upp
Granskogar uppträder på moränmark och ofta på bättre marker, som tidigare nyttjats som hagar eller för skogsbete. Gran har dessutom planterats på åker eller hagmark. Sådana bestånd blir ofta så tätt slutna, att nästan inga andra kärlväxter kan hävda sig. Inom Oskarshamns kommun, där andelen odlad mark aldrig varit så hög, upptar sådan granskog dock ej så stora arealer. Även andra, naturligt uppkomna äldre granskogar kan ibland vara så täta, att markvegetationen blir ytterst sparsam.
Blåbärsgranskogar. Den vanligaste naturligt uppkomna skogstypen är blåbärsgranskogen, där förutom blåbär Vaccinium myrtillus alltid lingon V. vitis-idaea ingår i risvegetationen och vidare ängskovall Melampyrum pratense, vårfryle Luzula pilosa och kruståtel Deschampsia flexuosa. Bottenskiktet domineras av mossor som husmossa Hylocomium splendens, väggmossa Pleurozium schreberi och kvastmossor Dicranum. I äldre, torrare granskog med gles markvegetation uppträder liksom i tallskogen knärot Goodyera repens, gärna i sällskap med grönpyrola Pyrola chlorantha. Mattlummer Lycopodium clavatum hör också den äldre granskogen till, och påfallande ofta ser man den i anslutning till gamla, nu igenvuxna körvägar och stigar.
Örtrika granskogar. Nästan lika vanlig som blåbärsgranskogen är den örtrika granskogen eller lågörtgranskogen, som förekommer på mer näringsrik mark. I den tillkommer arter som vitsippa Anemone nemorosa, björkpyrola Orthilia secunda, klotpyrola Pyrola minor, harsyra Oxalis acetosella, stor blåklocka Campanula persicifolia, skogssallat Mycelis muralis, ekorrbär Maianthemum bifolium och skogsbräken Dryopteris carthusiana. Stundom är inslaget av växter, som skyr lågt pH än mer betydande, med t ex skogsnarv Moehringia trinervia, blåsippa Hepatica nobilis, stenbär Rubus saxatilis, myska Galium odoratum, blåsuga Ajuga pyramidalis, vispstarr Carex digitata och bergslok Melica nutans.
Sumpgranskogar. I granskog kring bäckar och andra fuktstråk ökar inslaget av ormbunkar med majbräken Athyrium filix-femina, lundbräken Dryopteris dilatata och hultbräken Phegopteris connectilis. Skogsfräken Equisetum sylvaticum kan också bilda täta bestånd kring de svällande kuddarna av björnmossor Polytrichum. I denna miljö, där rörligt markvatten förekommer, kan man också påträffa skärmstarr Carex remota. Upp
Ädellövskogen eller lundarna i området utgörs huvudsakligen av ekskog, som dock jämsides med eken innehåller påfallande många andra lövträd och buskar. I de flesta bestånden förekommer förutom ek Quercus robur även hassel Corylus avellana, rönn Sorbus aucuparia, oxel S. intermedia och lönn Acer platanoides. Vanliga är också en Juniperus communis, måbär Ribes alpinum, slån Prunus spinosa, apel Malus sylvestris, stenros Rosa canina, nyponros R. dumalis, lind Tilia cordata och ask Fraxinus excelsior. Ekskogarna i området kan delas in i tre huvudgrupper, hedekskogar, ängsekskogar samt betespräglade ekskogar (Rühling & Tyler 1986).
Hedekskogar. Hedekskog förekommer på mårjordar, det vill säga på surare marker med hög humushalt. Hedekskogarna skiljer sig markant från de andra ekskogstyperna genom att vara artfattiga med bara ett ringa inslag av örter, medan däremot blåbär Vaccinium myrtillus och kruståtel Deschampsia flexuosa är vanliga. I hedekskogarna ingår enstaka björkar och tallar och i skärgården är träden ofta småvuxna och bildar en krattvegetation. Artsammansättningen gör, att hedekskogarna inte i nämnvärd utsträckning har betats. De svaga marker, där hedekskogen brukar förekomma, har ofta omförts till barrskog, varför skogstypen inte upptar så stor areal. På sådan näringsfattig mark, som t ex strandnära, blockig, ursvallad morän, är ekskogen särskilt artfattig och markvegetationen kan domineras av en enda art, som piprör Calamagrostis arundinacea, kruståtel Deschampsia flexuosa eller liljekonvalj Convallaria majalis.
Ängsekskogar. Ängsekskog förekommer på väl utbildade mulljordar på marker, som påverkas av vittringsprodukter från grönstenar. Sådan mark är ofta mycket blockig och har ej varit så attraktiv som betesmark. Markegenskaparna skiljer sig från de förut beskrivna genom högre pH samt lägre humushalt. Förutom ek utgör lind Tilia cordata, lönn Acer platanoides, ask Fraxinus excelsior, hassel Corylus avellana och skogstry Lonicera xylosteum viktiga arter i träd- och buskskikten. Krontaket är tätt slutet och på våren före lövsprickningen förekommer rikligt med vårväxter som vitsippa Anemone nemorosa, smånunneört Corydalis intermedia, sloknunneört C. pumila, vårlök Gagea lutea och svalört Ranunculus ficaria. Markvegetationen på sommaren är mer gles i den djupa skuggan under kronorna och brukar bestå av lundgröe Poa nemoralis och bredbladiga gräs som lundslok Melica uniflora, lundelm Elymus caninus och hässlebrodd Milium effusum samt av örter som blåsippa Hepatica nobilis, löktrav Alliaria petiolata, vårärt Lathyrus vernus, vippärt L. niger, stinknäva Geranium robertianum, underviol Viola mirabilis, spenört Laserpitium latifolium, lungört Pulmonaria obscura, myska Galium odoratum samt skogsfibblor Hieracium sektion Hieracium. På de bästa mullrika markerna med god fuktighet tillkommer dessutom trolldruva Actaea spicata, ormbär Paris quadrifolia, storrams Polygonatum multiflorum och mera sällan skogsbingel Mercurialis perennis.
Betade ekskogar. Den tredje gruppen omfattar ekskogar, vars flora har präglats av betesbruk. Den intar en mellanställning beträffande markegenskaperna. Trädskiktet är inte så starkt slutet och dessa skogar är betydligt mer artrika än de andra typerna. Variationen i artsammansättning är rätt stor bland annat beroende på för hur länge sedan hävden upphörde. Artstocken skiftar från ett betydande inslag av torrängsarter som brudbröd Filipendula vulgaris, blodnäva Geranium sanguineum, bockrot Pimpinella saxifraga, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, gullviva Primula veris, natt och dag Melampyrum nemorosum, stor blåklocka Campanula persicifolia, röllika Achillea millefolium och darrgräs Briza media i de mest öppna skogarna till ett större inslag av skuggfördragande arter som stensöta Polypodium vulgare, harsyra Oxalis acetosella, vårfryle Luzula pilosa, lundgröe Poa nemoralis och bergslok Melica nutans i de tätare bestånden. Skogsfibblor är påfallande vanliga och liksom i ängsekskogarna oftast företrädda av sylfibbla Hieracium subulatidens. Upp
Vårtbjörk Betula pendula är beståndsbildande endast under en kortare övergångsfas på igenväxande mark, som övergivna åkrar och hagar samt på hyggen. Glasbjörk Betula pubescens bildar bestånd i kärr samt på en del öar i skärgården, där den ofta är vindtuktad och lågvuxen, som t ex på Jungfrun.
Även asp Populus tremula förekommer mest i små bestånd, ofta på storblockig och näringsrik mark eller på odlad mark, vilken håller på att växa igen. Den rikliga bildningen av rotskott gör att övergivna åkrar snabbt kan slya igen med asp. Sådana aspbestånd uppträder kortvarigt under en igenväxningsfas, på samma sätt som björken gör.
Lind Tilia cordata är beståndsbildande endast på så pass små arealer, att de knappast kan betecknas som skogar. Linden uppträder främst på storblockig mark med lättvittrade bergarter och växer påfallande ofta intill stora block eller i blocksprickor. Trädet anses tidigare ha varit sällsynt men planterats och skyddats på grund av sitt värde som lövfoder. Att lind mest förekommer nära bebyggelse har också tagits som intäkt för att den skulle gynnats av människan, men samtidigt måste man komma ihåg, att bebyggelsen förlagts just till de gynnsamma platser, där detta träd naturligt kan förekomma. Markvegetationen är rik i lindbestånden med de flesta av lundvegetationens örter t ex blåsippa Hepatica nobilis, vippärt Lathyrus niger, vårärt L. vernus, lungört Pulmonaria obscura och många flera. På förnatäckta block under lindar är glansnäva Geranium lucidum en karakteristisk art.
Ask Fraxinus excelsior anses liksom lind Tilia cordata tidigare ha varit sällsynt men planterats för skörd av lövfoder. Askbestånd uppträder på fuktig mark, helst med rörligt markvatten, t ex i bäckraviner. Bland buskarna märks brakved Frangula alnus och olvon Viburnum opulus. I fältskiktet kan arter som hultbräken Phegopteris connectilis, tandrot Cardamine bulbifera, stinkyska Stachys sylvatica och skärmstarr Carex remota uppträda.
Alkärr eller sumpskog av klibbal Alnus glutinosa förekommer i fuktiga bäckdalar på näringsrik mark och vid sjöstränder. På tuvor eller på alsocklarna växer ofta majbräken Athyrium filix-femina och hultbräken Phegopteris connectilis. Alkärren har en mer eller mindre högvuxen undervegetation med källarv Stellaria alsine, kabbleka Caltha palustris, ältranunkel Ranunculus flammula, revsmörblomma R. repens, majsmörblommor R. auricomus agg., kärrbräsma Cardamine pratensis ssp. paludosa, älggräs Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, besksöta Solanum dulcamara och skogssäv Scirpus sylvaticus. Ibland ingår också hästhov Tussilago farfara, som kanske har en av sina ursprungliga biotoper här. Speciellt på humusrikt underlag med rörligt markvatten kan skärmstarr Carex remota och gullpudra Chrysosplenium alternifolium tillkomma. Upp
Nästan alla gamla hagar har haft sitt ursprung i skogar, som blivit öppna efter utglesning genom gallring, röjning eller svedjande, ofta i kombination med betning. Hagar av senare datum har oftast överförts från ängar eller åkrar. Om åkrarna varit kraftigt gödslade, dröjer det dock lång tid innan hagmarkskaraktären inställer sig. Bland hagarna är den typ som domineras av björk och enbuskar vanligast. De har ofta sitt ursprung i skogar, medan bondelandskapets ekhagar är yngre och i regel har utvecklats ur nedlagda slåtterängar (Aronsson och Bjerkmann 1980). Många hagmarker har vuxit eller håller på att växa igen, men en del vidmakthålles eller restaureras genom ideella insatser eller med statliga medel.
Den välhävdade hagens glest ställda träd tillåter en artrik markvegetation. Vanliga och betesgynnade örter är gökärt Lathyrus linifolius, bockrot Pimpinella saxifraga, jungfrulin Polygala vulgaris, gullviva Primula veris, blåsuga Ajuga pyramidalis, liten blåklocka Campanula rotundifolia, kattfot Antennaria dioica, gråfibbla Plosella officinarum. Även ris som ljung Calluna vulgaris, blåbär Vaccinium myrtillus och lingon V. vitis-idaea förekommer och är ofta hårt nedbetade. Bland gräsen är fårsvingel Festuca ovina, kruståtel Deschampsia flexuosa, rödven Agrostis capillaris, darrgräs Briza media, stagg Nardus stricta och knägräs Danthonia decumbens karakteriska. De senare två gräsen uppträder främst på betad,ej alltför torr mark. Upp
| Biologiska sällskapet i Oskarshamn | Sidan uppdaterad 2016-11-26 |