Krypbjörnbär

Gyllenbjörnbär Rubus aureolus har tidigare ofta förväxlats med spetsbjörnbär, vilket är helt onödigt. Bladen är ljust gröna, bredare och med en ganska tunn, mjuk hårighet under och korta, krökta taggar på bladskaften. Välutvecklade blomställningar har odelade blad överst. Blommorna är svagt rosa och även stiften är rosafärgade (men det är ibland otydligt). Unga fruktämnen är ganska tätt långhåriga. Utbredningen omfattar svenska ostkusten, från Blekinge till Uppland, med en utpostlokal i Vänern. Från Kalmar och norrut tillhör gyllenbjörnbär de vanligaste krypbjörnbärsarterna.

Knippbjörnbär Rubus fasciculatus utmärker sig framför allt genom att bladen är tätt håriga på ovansidan. Årsskotten är kantiga och kala. Blommorna är vita. Arten återfanns i Glabodalen 2010. Den finns närmast i Västervik och i Blekinge.

Daggbjörnbär Rubus glauciformis är inte säkert funnet norr om Kalmar kommun, med undantag för ett par öländska lokaler. Arten liknar närmast gyllenbjörnbär, men har tydligare blådaggiga årsskott (oftast) med fler skaftade glandler, blad med något tjockare hårighet på undersidan och blommor med kala fruktämnen. Uppgifter från Västerviks kommun har visat sig bero på felbestämningar, men det finns misstänkta belägg från Oskarshamns kommun.

Spetsbjörnbär Rubus gothicus konkurrerar med hasselbjörnbär om att vara Sveriges vanligaste krypbjörnbär. Man känner igen arten på de mörkgröna, långspetsade, grovt tandade bladen, som bara är glest håriga under och därför känns lite sträva när man gnuggar dem. Bladskaftens taggar är relativt långa och raka. Blomställningarna är oftast ganska fåblommiga och har uteslutande tretaliga blad. Blommorna är vita (i knopp mycket svagt rosa) med kala fruktämnen. Utbredningen i Oskarshamn kommun är fortfarande bristfälligt känd, men troligen är spetsbjörnbär vanligt i större delen av kommunen.

Öröbjörnbär Rubus lagerbergii var. balticus beskrevs från Örö i Misterhults skärgård. Pågående undersökningar har visat att arten finns på fler ställen, bland annat vid Kråkelund. Huruvida den har något samband med filtbjörnbär R. lagerbergii på Västkusten återstår att reda ut. Arten kännetecknas av stora, vackert hjärtlika uddblad och tätt taggiga årsskott. Bör eftersökas, både i skärgården och längs kusten.

Lindblomsbjörnbär Rubus mortensenii har årsskott med rundat tvärsnitt, ganska runda blad och kvastlika blomställningar med nålformade taggar. Blommorna är mycket ljust rosa och har ofta fler än fem kronblad.

Hallonbjörnbär Rubus pruinosus är en problematisk art. Troligen är det en samling av olika former som uppstått oberoende av varandra genom korsningar med hallon. Typexemplaret kommer från Örö i Misterhults skärgård och liknar de buskar som finns på flera ställen vid Kråkelund. Gemensamt för alla ”pruinosusformer” är en tendens att få sjutaliga blad, runda årsskott med avvikande violetta, nålformiga taggar samt filthåriga frukter. Enstaka karaktärer varierar dock mellan olika former. För tillfället klassad som sårbar (VU) på rödlistan. Bör eftersökas, så att artens status kan fastställas.

Svenskt björnbär Rubus suecicus har rombiskt formade blad med största bredden ovanför mitten och tjock filt under. Årsskotten har många, korta och något krökta taggar. Blommorna är starkt rosa och foderbladen omsluter frukterna. Finns spridd i större delen av Oskarshamns kommun, men har en mer splittrad utbredning än de allra vanligaste arterna.

Hasselbjörnbär Rubus wahlbergii tillhör de allra vanligaste arterna och kännetecknas av breda, hjärtlika blad med tjock ljus filt på undersidan och kraftiga, böjda taggar i blomställningen.