Äkta björnbär

Spirbjörnbär Rubus grabowskii har ett bukettlikt växtsätt, fårade årsskott och blad som är ljust filthåriga på undersidan. De mångblommiga blomställningarna är ofta smala och spirlika och har kloböjda taggar. Blommorna har en äpplelik doft och frukterna blir oftast ynkligt små. En av de mest spridda arterna i Oskarshamns kommun.

Grönbladsbjörnbär Rubus muenteri finns i Sverige bara runt Oskarshamn, förutom en isolerad lokal i Västergötland. Årsskotten är kantiga och kraftigt taggiga. Både skottets kanter och taggarnas bas är rödfärgade. Bladen är relativt små och uddbladet är långskaftat och ganska runt till formen.

En närmare beskrivning av arten och dess förekomst finns på sidan grönbladsbjörnbär.

Skogsbjörnbär Rubus nessensis växer upprätt ungefär som hallon och har få och små taggar. Foderbladen är gröna och frukterna är svartröda. Kan bilda stora bestånd på fuktig skogsmark, men kan även växa torrt. Skogsbjörnbär är den art som är minst känslig för kalla vintrar och är därför vanligt även i stora delar av inlandet i södra Sverige.

Rostbjörnbär Rubus pedemontanus är lågvuxet och har till skillnad mot de andra arterna bara tretaliga blad på årsskotten. Stammarna är tätt besatta med små taggar och glandler. Kan bilda vidsträckta bestånd även i relativt tät skog. Artens huvudutbredning i Sverige är på ostkusten, från Mönsterås till Östergötland, men flera utpostlokaler har upptäckts på senare tid.

Sötbjörnbär Rubus plicatus har också gröna foderblad, men är rejält taggigt och kan bilda ogenomträngliga snår. Bladen är ofta tydligt veckade, vilket förklarar artepitetet. De nedre småbladen är kortskaftade. Sötbjörnbär tillhör de mest omtyckta arterna av björnbärsplockare. Arten är mycket vanlig i sydöstra Småland, men blir ovanligare och mer kustbunden i höjd med Oskarshamn.

Surbjörnbär Rubus sulcatus kan påminna något om sötbjörnbär, men har mer fårade stammar, tydligt skaftade nedre småblad och något toppiga frukter. Det är en av de mest högvuxna arterna. Surbjörnbär är extremt sällsynt i Skåne och Blekinge, men är betydligt vanligare i norra Kalmar län och finns även längre norrut längs kusten.